Vila, vila och ännu mer vila.
Det har varit intensivt sedan i våras och det börjar ta ut sin rätt. Jag är så trött! Främst mentalt. Så nu är det att prioritera och våga välja bort som gäller.
Var ute en stund i fredags och träffade vänner. Måste tvinga mig att vara lite social utöver jobbet emellanåt. Det känns ofta motigt att komma iväg för tillfället, men väl ute så är det värdefullt att få känna att jag har sammanhang där jag är önskad.
Sen har jag bara tagit det lugnt hela helgen!
I kväll hörde yngsta av sig och ville komma förbi för att prata. Självklart fick hon det. Jag låg ändå bara och halvslumrade i soffan. Hon bad om råd (men ville nog mest ha någon som lyssnade). Fick en kopp te och sitta här en stund.
Så säger hon "Det är pappas vecka men jag bara kommer hit och du är som att jag bor här och ger mig te".
Det kändes både fint och smärtsamt…jag vill ju att hon ska veta att hon alltid har en plats hos mig. Jag är hennes mamma, hennes skyddsnät, hennes hem dygnet runt, varenda dag. Oavsett vilken vecka det är.
I morgon em kommer båda barnen och även om det tar energi att se till att de har det bra, får middag och kommer i säng i tid (iaf yngsta), så är det också väldigt skönt med rutinerna det tillför. Och sällskapet såklart. Har saknat dom och våra samtal om allt möjligt. Älskar verkligen att umgås med dessa två intelligenta, roliga och knasiga individer!
Blodiga skor och tassar
Skulle klippa klor på mina prinsar i veckan. Det är INTE populärt hos dom… Tyckte ändå det gick bra, men stora killen blev nog inte helt nöjd. Tror jag klippte lite snett, så det flisade sig och störde honom. Det måste ju tuggas bort tyckte han…
Och sen började det blöda. Små blodspår överallt i lägenheten. Och jag får så dåligt samvete för att jag inte klippte bättre.
Han har fått många förlåt och massa godis. Inte tillräckligt enligt honom. Han bet lite extra i klon och valde sen att lägga sig på mina skor. De enda med ett uns vitt på. Det är rött nu. Och jag blir ständigt påmind om vilken
dålig mattemamma jag är. Helt rätt tycker han. För då har jag dåligt samvete, skyndar hem från jobb och ger mer godis…
Undrar hur länge han ska leva på det här?
Nu ska vi ta helg! Och göra bara trevliga saker ihop, jag, barnen och katterna.
Varit en så vansinnigt intensiv period. Glömmer och gör de mest konstiga saker. Vilket inte alls är konstigt med tanke på att jag sovit för lite, ätit för dåligt och generellt stressat för mycket under en för lång tid.
Obehagligt…
I helgen var jag på en konsert med stråkmusik av Hans Zimmer tillsammans med en vän.
Vi drack vin, snackade och hade en trevlig kväll.
Sista drinken innan hemresa blev på att ställe vi var på för ganska exakt två år sedan. Där jag träffade en man som jag sedan träffade några gånger till. Han verkade snäll, men någon mer romantisk känsla infann sig inte från min sida.
Så vi hade aldrig en relation eller var aldrig intima på något sätt. Fjärde gången vi sågs sa jag att det enda jag kunde ge var vänskap. Han tog det bra (verkade det som), men sen kom sms efter sms om hur hemsk jag var som inte gav honom en chans…
De blev mer och mer hotfulla och aggressiva. Tillslut drog jag tillbaka även vänskapen och bad honom lämna mig ifred.
Efter några månader verkade han göra det.
Så igår, berättar min vän att han kontaktat henne nyligen med en snyfthistoria om hur han inte kommit över mig. Två år har gått. Vi inledde aldrig ens någonting…
När hon svarat honom att det nog var dags att komma över mig fick hon till svar att hon verkade vara en "lika kallhjärtad bitch" som mig.
Jag har gjort många misstag, sagt saker jag ångrar och betett mig på sätt jag skäms över i livet. Men inte mot honom. Och kallhjärtad är jag inte. Har heller aldrig blivit kallad det förr. Inte vad jag vet i alla fall.
Så jag tar inte åt mig av det. Men det känns olustigt att någon går runt och känner/säger sånt om mig. Och min känsla av att vilja dejta någon någonsin igen blev plötsligt ännu mindre. Liksom den att gå ut i Malmö fler gånger. Vem vet vem man träffar?!
Jag tror katterna, barnen och häng med välbekanta (och garanterat oläskiga) vänner är och får vara min tillvaro för en lång tid framöver. Samtidigt gör det mig irriterad att känna mig begränsad och behöva vara rädd. Och jag kan inte tycka
jag har mig själv att skylla för att jag pratade med honom den där första gången. Jag vill inte gå runt och tro illa om alla jag inte känner. Vad blir det för liv?
Känslan just nu. To deal with people…
When the lights go out
Inser att mitt ljus har slocknat.
Kan inte minnas när det senast brann.
Det är som en tung slöja av grått som ligger över mig. Allting har blivit så mycket svårare.
Undviker det som går. Sparar den lilla energi jag har. Samlar den.
Håller ändå ihop. En lättnad att jag orkade duscha i förrgår. Att jag utåt sett fungerar och ser ut som vanligt. Bara lite mer trött, lite mer dämpad, lite mer förvirrad och lite mer lättirriterad.
Min största rädsla har besannats. Fast ändå inte. För barnen är min största oro och rädsla.
Så den näst största. Fast ändå inte. För jag är inte på botten. Men jag känner hur tårna nuddar den svarta klistriga gyttjan där nere. Och jag vet hur farligt nära jag är. Fastnar jag där blir det ett helvete att ta sig upp igen. Jag vill aldrig mer ner dit. Men strömmarna drar mig nedåt och varje dag bli en kamp för att om inte upp, så i alla fall inte längre ner.
Jag hatar att känna mig så pressad. Det gör mig till någon jag inte vill vara.
Jag får beröm för att jag ber om hjälp.
Att jag inte väntade ännu längre. Nu måste jag börja lita på att jag inte är ensam.
Berättar för några få. Men de flesta får ett påklistrat leende och ett "bara lite trött".
Några omsluter mig i känslan och fångar upp. Det känns tryggt. Mindre ensamt. Även om de inte är nära hela tiden.
Andra önskar lycka till och vänder sig bort. Det är min kamp att bedriva. Och jag kan inte räkna med någon annan. Men visst känns det att bli lämnad när livet är svårt och av personer man själv inte skulle gett upp om oavsett vad.
Jag sänker inte medvetet några skepp.
Men när skeppet trots allt sjunker eller svajar, då blir det tydligt vilka som lämnar och vilka som finns kvar.
