People pleaser?
Min lilla sa nåt liknande till mig för ett tag sedan. Och det det tog.
Att hon som borde vara barn och ovetandes om allt som hör vuxenlivet till iakttar mig så mycket och ser igenom allt jag gör för att göra andra nöjda och glada är dåligt på flera sätt.
Vill såklart att hon ska vara snäll och omsorgsfull. Men inte att hon ska bli en people-pleaser som på bekostnad av sig själv tar hand om andra.
Jag är bestämd när det kommer till vissa saker. I andra mer lyhörd och öppen. Jag kan bli arg och markera, men många gånger tystar jag mig själv även när magkänslan är att någon gör mig orätt. Jag är inte konflikträdd. Men jag vill att andra ska vara
glada. Ungefär så…
Tidigare har jag nog också varit mån om att behålla folk runt mig, även när ansträngningen varit ensidig. Nu har jag lättare att prioritera de som prioriterar mig.
Det är rätt skönt ändå att börja se mitt värde för mig själv. Och inte bara vad jag kan vara för andra. Det är en lång väg kvar. Kommer nog aldrig vandra den klart. Men jobbar på det. Inte minst för hennes skull.
Hon som är värd en sund förebild.
Ett steg framåt och två tillbaka
Den senaste månaden har varit oerhört tung. Men jag har hanterat den…i alla fall okej. Har avskärmat mig från det mesta och de flesta och jag vet att det inte är enbart av godo. Men annars hade jag inte orkat.
Utöver Maxi är det så mycket mer. Men jag vill inte lämna ut någon. Det får räcka med att säga att det varit och är svårt.
Jag är sjukskriven. Ett nederlag känns det som. En besvikelse. På mig själv. Det var 16 år sedan sist. Och jag sa aldrig mer. Ändå är jag här nu. Men läkaren jag träffade fångade upp mig på ett sätt som ingav förtroende.
"Vi tar hand om dig nu".
Bara det. De orden. Någon som tog ansvar för mig. Åt mig. Och gav mig utrymme att få vara. Få läka. Få vila. Få tid att känna efter.
På en månad har jag gått ner 6 kg. Det behövdes visserligen, men kanske på ett annat sätt än såhär, genom ångest.
Det syns ändå inte, säger han. Det känns bara lite när jag kramar dig.
Men jag själv känner det på kläderna. En fördel med att vara deprimerad i alla fall. Jag bryr mig inte särskilt mycket alls. Om något. Jag bara är.
Igår träffade jag en psykolog. Hon är specialiserad på autism och utmattning som ofta följer med det. Hon förklarade innan jag kom dit hur huset och dörren såg ut. Jag har aldrig fått sådan information innan. Men insåg hur mycket oro och energi det besparade mig.
Det kändes bra att jag tog mig dit. Och även handlade på vägen hem. Samt bytte till vinterdäck på bilen.
Idag kom bakslaget. Jag har varit så trött, illamående och frusen att jag knappt lämnat sängen. Måste hålla mig till en grej per dag ett tag till. I alla fall när de är av ett lite jobbigare slag och involverar folk jag inte känner.
Några sådana människor har jag i mitt liv. Och jag är så tacksam över det. Även om jag inte orkar ge några långa svar nu, så betyder ett "hur mår du", "jag är orolig för dig" eller "jag tänker på dig" så mycket!
Ljus och ljud
Såg The Dahmers och D-A-D på Slagthuset igår. Och i vimlet mötte jag en gammal kollega från ambassadörstiden. Måste varit tio år sedan sist. Och det var (utöver den friterade potatisen) kvällens höjdpunkt.
Han är nog den enda jag vet som älskar sina katter mer eller iaf lika mycket som jag.
Delade min sorg över Maxi med honom. Och den bekräftelsen var så välbehövlig. Värmen i kramarna och medlidandet i blicken. Jag ville sätta mig på golvet och gråta. Men det gjorde jag inte. Jag valde att fånga upp värmen istället och känna mig lite mindre
ensam i kärleken till ett djur.
Var även på "Höstljus" på Sofiero i veckan.
Musik och ljus i hela parken 🍂🍁🕯️
Onsdagsdrink
Känts ensamt på sistone. Även om Ozzy är mer gosig nu. Han vill sova i sängen, ligga i knät i soffan och rent allmänt vara nära.
Sen är det få jag berättat om Maxi för. Orkar inte höra fler "det var ju bara en katt".
Men en del i min närhet har jag kanske missbedömt. Hörde av en vän som jag inte alls trodde var en "djurmänniska", men när jag svarade att det var lite jobbigt nu pga att jag behövt ta farväl av min katt så fick jag en helt annan respons än den jag trott.
Både medlidande, förståelse och erbjudande om sällskap. Och det betydde så mycket att få den omsorgen.
Sen hörde en annan vän (ett ex) från Sthlm av sig i förrgår och berättade att han skulle jobba en dag i Malmö. Om jag kanske ville ses över en drink efter jobb. Jag ville ju, men orkade samtidigt inte. Men sen bestämde jag mig för
att tvinga mig till det. Och jag är glad att jag gjorde det. Det var så kul att ses, fokusera på helt andra saker, prata om allt och inget och dricka vin.
Blev senare än tänkt och idag är jag trött. Men ångrar det inte. Det var välbehövligt att komma ut och få prata, skratta och bara vara en kväll.
Ska tvinga mig till sånt mer. Det sociala ger oftast faktiskt så mycket mer än det tar i slutändan.
Skådespeleriet
Det är så svårt.
Att vara förälder och känna sig otillräcklig. Uppleva att världen runt en rasar, men fortsätta gå upp, laga middag, finnas där.
Det kräver enormt mycket av en och jag förstår de som inte orkar. Som bara stannar i sängen. Som ger upp.
Jag drivs av kärleken till barnen och katterna. Men vissa dagar är svårare än andra.
Nu är barnen iväg på resa med sin pappa. Saknar dom, känner mig oerhört ensam. Men samtidigt så är det skönt att att kunna vara ledsen och sörja Maxi på mitt sätt. Leva på te och knäckebröd de dagar matlusten inte finns där.
Försöker tänka lite framåt. Bokat in en julkonsert för mig och barnen. Och köpte tidigare i veckan även biljetter (via pre-sale) till Ghost i Köpenhamn åt mig och äldsta.
Idag släpps de för alla. Får se om några av äldstas kompisar också ska gå.
Funderar också på en kompis till Ozzy. Han hade behövt det. Men jag vet inte om jag klarar av att älska en ny katt redan.
