remiss.blogg.se

Adventshelg. 
Jag såg framför mig hur vi städade, pyntade och avslutade med att tända första ljuset och fikade med julmust och pepparkakor. 

Vi kom inte ens i närheten av det.
Nu närmar sig kvällen och jag har visserligen plockat undan en del, men varken dammsugit eller våttorkat. Tvätthögen är enorm liksom den tvätt som ska vikas. Kattlådorna ostädade och soporna står kvar i hallen. 
Har ont överallt och vill mest bara gråta efter en helg som blev allt annat än mysig. 

Orkar inte ens skriva om det. Måste fokusera på att bita ihop och försöka få mina tjejer att hålla sig över ytan och inte visa dem hur uppgiven och ledsen jag är. Med start omgående ska jag vara positiv, glad och lättsam. 

The show must go on. 

Även om man inte är troende så genomsyras ändå julen av magi.

För magin består ju egentligen av kärlek och närhet.
Av tid tillsammans med de man älskar mest.
Fritt från telefoner och andra distraktioner.

 

Julen har alltid varit förknippad med lycka för mig.
Med lugn och frid.
Ett ofta snöigt vinterlandskap ute på landet.
Frågesport, mat, och familj.
Att vakna till orgelmusik och känna värmen sprida sig i huset när några vedträn lagts på pannan i källaren. Doften av rök. Den krispiga luften ute. Ett paradis jag på sätt och vis önskar att jag hade bevarat mer för mig själv. Men vem vill inte dela med sig av det finaste man vet? Där är jag så lycklig. 

 

Det är inte julklapparna jag minns. Inte ens från barndomen.
Eller vissa såklart, men inte de dyraste eller mest avancerade. Som 2-åring var den lilla påsen med fyra små sockrade klubbor den största lyckan. Som 5-åring plastbokstäverna med magneter baktill som jag fick i en gammal frigolitlåda. Minns också den självlysande snigeln "Sheldon" som man kunde förvara saker inuti skalet på. Så älskad han var! Då var jag kanske runt 8 år. 

 

Som vuxen är en pocketbok en av de bästa saker jag fått... Det kanske låter konstigt, men det där att bli sedd är så väldigt speciellt och verkar också ganska ovanligt… Det där när någon fångar upp små detaljer och visar att de sett, förstått och känner mig. Jag försöker göra detsamma för andra också. På olika sätt fånga upp vad de gillar och undersöka vad jag skulle kunna ge dem på temat som de inte redan har. Det krävs en del engagemang och tid - vilket jag gärna lägger på någon jag bryr mig mycket om - och som jag uppskattar och på djupet berörs av när någon gör för mig.  För vad är egentligen finare att ge någon än sin tid?

De flesta verkar hellre köpa något dyrare i sista stund än att planera, spara och fixa. Egentligen är det kanske bättre, mer anpassat till dagens stressiga samhälle och ett klokare val, sett till sig själv och sin ork. Men charmen försvinner ju…och att ge något man ser att mottagaren verkligen blir rörd av - det är värt allt! 

Att planera årets adventskalendrar tex, det tar en hel del tid i anspråk. Det hade varit så mycket lättare (och i många fall även billigare) att köpa färdiga istället. Men jag hoppas ju att barnen ska minnas och förstå när de är vuxna hur mycket kärlek det ligger i att komma på, sätta ihop och skapa något som är anpassat till just dem.

Samma sak åt andra hållet. Valet mellan en designerväska för 50 000 kr eller en tygpåse som dottern sytt på själv i flera veckor är löjligt enkelt. Likaså ringen för 200 000 kr impulsköpt av en mångmiljonär eller ringen för 2000 kr köpt av någon som sparat ihop till den under ett år. 
Jag vet att det är mitt sätt att resonera, inte en sanning. Det är varken rätt eller fel. Det kan ligga lika mycket (eller mer) kärlek bakom någon dyrt köpt i sista stund. Och för andra kan det betyda mer att få den där tröjan av rätt märke än en som givaren själv stickat. Jag har börjat försöka påminna mig om det. Att bara bara för att jag lägger stor vikt vid att lägga ner tid - så är det inte ett universellt mått på kärlek. 

Egentligen behöver jag ju ingenting praktiskt. Jag har allt jag vill ha och mer. Det jag önskar mig är nog främst den symboliska bekräftelsen på kärlek. På mitt värde. Att jag finns med i tanken, är levande och viktig.

En av de finaste kärleksförklaringar jag har fått (inte en julklapp) har jag lämnat där jag hittade den. Ibland ser jag den och ögonen tåras över att jag inte förstod bättre. För mig är det KÄRLEK med stora bokstäver, den där till synes enkla grejen/gesten (som jag väljer att behålla för mig själv vad det är).

Viktigast av allt är mina nära. Mina människor. Värmen, kärleken och det jag ser i deras ögon. Det är flera år sedan nu som min jul var komplett. Någon har alltid saknats. Allt annat är egentligen bara försök att uppnå en lycka som inte är nåbar. Och det är såklart en sorg i det. Att inte få/kunna ha alla de viktigaste och mest älskade nära några dagar. Inga julklappar i världen kan väga upp för det. 

Förra julen minns jag knappt. Den var mitt i en period som var en av de värsta i mitt liv. Kanske den allra värsta. Det finns bara fragment finns kvar av dessa månader förra vintern. Om jag tänker efter så vet jag ju att jag var  i Göteborg. I sällskap av min älskling, men utan mina barn. Däremot har jag ingen aning om var eller hur vi sov, vad vi åt, vad vi gjorde, hur jag kom dit eller hur jag kom hem. 
Vilket i sig är helt sjukt. Jag kan såklart räkna ut att vi antingen måste ha kört eller tagit tåg/buss upp. Men det finns inga minnen alls kring det. Ingenting!
(Jag har en sådan period av ett totalt blankt minne från ett tillfälle tidigare i livet. Då var jag litiumförgiftad och så djupt deprimerad att jag inte ens mindes mitt eget namn). 

Några få saker minns jag faktiskt ändå från i fjol när jag anstränger mig och tänker efter. Men det är inga hela minnen. Mer som stillbilder/fotografier som fastnat på näthinnan och som jag kan se framför mig.
Mammas ledsna ansikte där hon stod på balkongen på Högsbo sjukhus, Maxis stora, rädda ögon där han satt under mammas soffa när han bränt sina tassar, systersonens lyriska samtal till mig på julafton om att tomten varit där och det som är tydligare än något annat - när jag någon av dessa dagar fullkomligt bröt ihop av sorg i pojkvännens famn och bara grät och grät för att jag ville ha tillbaka min mamma. 

Julen står för trygghet, kärlek och gemenskap för mig. 

Utan inslag av sorg och saknad. 
Kanske blir det aldrig mer så. 
Men det kan vara fint ändå. Det som är. 

Att sluta eftersträva perfektion i alla delar av julfirandet för att kompensera för det som gör ont och de som saknas är antagligen det enda sättet att kunna uppnå någon slags frid och glädje under julen igen. 

Att inse vad jakten på de perfekta julklapparna, den fantastiska maten och de underbara dekorationerna egentligen står för känns som ett steg i rätt riktning. För ingenting kan någonsin väga upp för en saknad person. Det är dömt att misslyckas. Som alltid när man försöker trycka undan känslor. De dyker upp ändå. Förr eller senare. Kanske i annan form, i ett annat sammanhang. Men dyker upp det gör dom. Så lika bra att bara tillåta att det inte är (eller kan bli) "perfekt" och istället älska och uppskatta de som finns där och det vi har lite extra mycket. 

 

Något dygn, sa läkaren. 
Snarare en vecka, sa sjuksköterskan. 
Jag försöker att inte känna efter så mycket för att slippa bli besviken. 
Förra vändan trodde jag verkligen att jag fått upp mina värden. 
Men de hade inte förändrats alls. 

Efter måndagens påfyllnad av järn har jag försökt leva som vanligt. 
Börjat göra lite mer, men vara uppmärksam på min fysiska ork. 

Har kollat på fladdermöss i en grotta (och blivit så förälskad i dessa sötnosar), 
grävt fossil, träffat en ny vän och fikat i timmar. 

 

I fredags smet jag och en kollega från jobbet redan vid två och besökte en annan (ny) kollega som precis flyttat till Malmö för att gosa med hans lilla kattunge, dricka kaffe, snacka religion, skrivande (och katter såklart). 

Nu har tjejerna gått till sin pappa och i kommande vecka väntar utöver vårdbesök också en del kul saker som fortsatt kompetensutveckling i Malmö och så ska jag testa något jag tänkt på så länge... Längtar och hoppas verkligen att det kommer ge samma energi som förr att sjunga 😍

Idag när pvk hade satts och jag väntade på att droppet skulle kopplas på började allt snurra. Som tur var hann sjuksköterskan reagera och fånga upp mig. Efter det fick jag ligga ner istället. Det är något väldigt sårbart och utlämnande med att ligga uppkopplad till diverse apparater. Man kan liksom inte komma därifrån. Jag brukar kunna hantera det väl, men idag blev det nästan övermäktigt. En impuls som sa att det fick räcka nu. Jag ville bara hem.

Blundade och fokuserade på annat. Önskade att jag haft någon att hålla i handen just där och då. Insåg att jag kunde ha haft det. Om jag bara bett om det. Eller tillåtit det. Inte varit så envis.
Det är en av de utmaningar som jag behöver arbeta aktivt med. Att låta andra se mig och finnas där i sådana situationer. Skaka av mig känslan av att verka svag och ta emot det stöd som erbjuds.

Har förstått att det är viktigt, inte bara för min skull – utan även för andra att få känna att de är behövda, att jag behöver dem och att de tillför mig något. (Inte direkt börja tänka att jag är en belastning). Så många gånger jag fått höra att "Du klarar ju allt själv", "Det finns inget man kan hjälpa dig med", "Du vill ju aldrig ha hjälp med något". 

För mig har det varit något positivt, att jag klarar mig själv. Oavsett vad det handlar om. Men jag ser det inte riktigt så längre…

Idag, i stunden när jag låg där med mina slangar på ett opersonligt sjukhusrum så blev det väldigt uppenbart för mig att det inte är så jag vill ha det eller den jag vill vara. "Ensam är stark" är bara skitsnack. Att vara själv emellanåt (ganska ofta för min del) kan vara både skönt och stärkande. Att vara ensam i stunder av utsatthet är bara sorgligt och tungt. 

Nu är jag äntligen fri från nålar och slangar och får vara hemma hos mina dunbollar i natt. 
Vill bara ligga i soffan och se på tv och äta skumgranar hela kvällen. (Trots att det bara är den 15 november) 😌 

Uppdaterar när jag har funnit någon slags ork. (Hoppas det inte ska ta alltför lång tid).

Min dåliga humor gick visst inte fram...
Syftade på min järnbrist (ibland felaktigt kallat för blodbrist) och att genom att bita någon råda bot på det. Men det var kanske långsökt.

 

Jag är så tacksam att min ordinarie läkare var tillbaka idag. Han ser helheten, är påläst, kunnig men också mänsklig, personlig och utöver det vågar han både skämta och driva med mig. Något jag uppskattar väldigt mycket. Det lättar upp och visar också på att han läser av mig och inte tar varken mig- eller sig själv på för stort allvar. 

 

Nu måste mina värden upp. Fick en vecka på mig att genom tabletter och flytande tillskott försöka få upp dem. Är det inget som blöder mycket och aktivt så borde det gå. Annars blir det inläggning och total genomgång av alla organ samt blodtransfusion senast nästa måndag. *ryser* Vet inte varför, men bara tanken på det gör mig illamående. 

 

Tills dess ska jag fortsatt ta det lugnt. Hjärtat klarar inte av att förse hela kroppen med syre vid ansträngning som det är nu.

Hur tar man det lugnt i en hel vecka? Jag är redan brutalt uttråkad...