Sakta framåt tror jag...

Något dygn, sa läkaren. 
Snarare en vecka, sa sjuksköterskan. 
Jag försöker att inte känna efter så mycket för att slippa bli besviken. 
Förra vändan trodde jag verkligen att jag fått upp mina värden. 
Men de hade inte förändrats alls. 

Efter måndagens påfyllnad av järn har jag försökt leva som vanligt. 
Börjat göra lite mer, men vara uppmärksam på min fysiska ork. 

Har kollat på fladdermöss i en grotta (och blivit så förälskad i dessa sötnosar), 
grävt fossil, träffat en ny vän och fikat i timmar. 
 
 

I fredags smet jag och en kollega från jobbet redan vid två och besökte en annan (ny) kollega som precis flyttat till Malmö för att gosa med hans lilla kattunge, dricka kaffe, snacka religion, skrivande (och katter såklart). 

Nu har tjejerna gått till sin pappa och i kommande vecka väntar utöver vårdbesök också en del kul saker som fortsatt kompetensutveckling i Malmö och så ska jag testa något jag tänkt på så länge... Längtar och hoppas verkligen att det kommer ge samma energi som förr att sjunga 😍





Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0