remiss.blogg.se

I femton år kämpade jag. Mot döden. Och mot livet. Sen fick jag en diagnos. Nu kämpar jag för att acceptera den. För att orka ta mig igenom behandlingen. Och för att bli den mamma min dotter förtjänar.

Juletid...

Även om man inte är troende så genomsyras ändå julen av magi.

För magin består ju egentligen av kärlek och närhet.
Av tid tillsammans med de man älskar mest.
Fritt från telefoner och andra distraktioner.

 

Julen har alltid varit förknippad med lycka för mig.
Med lugn och frid.
Ett ofta snöigt vinterlandskap ute på landet.
Frågesport, mat, och familj.
Att vakna till orgelmusik och känna värmen sprida sig i huset när några vedträn lagts på pannan i källaren. Doften av rök. Den krispiga luften ute. Ett paradis jag på sätt och vis önskar att jag hade bevarat mer för mig själv. Men vem vill inte dela med sig av det finaste man vet? Där är jag så lycklig. 

 

Det är inte julklapparna jag minns. Inte ens från barndomen.
Eller vissa såklart, men inte de dyraste eller mest avancerade. Som 2-åring var den lilla påsen med fyra små sockrade klubbor den största lyckan. Som 5-åring plastbokstäverna med magneter baktill som jag fick i en gammal frigolitlåda. Minns också den självlysande snigeln "Sheldon" som man kunde förvara saker inuti skalet på. Så älskad han var! Då var jag kanske runt 8 år. 

 

Som vuxen är en pocketbok en av de bästa saker jag fått... Det kanske låter konstigt, men det där att bli sedd är så väldigt speciellt och verkar också ganska ovanligt… Det där när någon fångar upp små detaljer och visar att de sett, förstått och känner mig. Jag försöker göra detsamma för andra också. På olika sätt fånga upp vad de gillar och undersöka vad jag skulle kunna ge dem på temat som de inte redan har. Det krävs en del engagemang och tid - vilket jag gärna lägger på någon jag bryr mig mycket om - och som jag uppskattar och på djupet berörs av när någon gör för mig.  För vad är egentligen finare att ge någon än sin tid?

De flesta verkar hellre köpa något dyrare i sista stund än att planera, spara och fixa. Egentligen är det kanske bättre, mer anpassat till dagens stressiga samhälle och ett klokare val, sett till sig själv och sin ork. Men charmen försvinner ju…och att ge något man ser att mottagaren verkligen blir rörd av - det är värt allt! 

Att planera årets adventskalendrar tex, det tar en hel del tid i anspråk. Det hade varit så mycket lättare (och i många fall även billigare) att köpa färdiga istället. Men jag hoppas ju att barnen ska minnas och förstå när de är vuxna hur mycket kärlek det ligger i att komma på, sätta ihop och skapa något som är anpassat till just dem.

Samma sak åt andra hållet. Valet mellan en designerväska för 50 000 kr eller en tygpåse som dottern sytt på själv i flera veckor är löjligt enkelt. Likaså ringen för 200 000 kr impulsköpt av en mångmiljonär eller ringen för 2000 kr köpt av någon som sparat ihop till den under ett år. 
Jag vet att det är mitt sätt att resonera, inte en sanning. Det är varken rätt eller fel. Det kan ligga lika mycket (eller mer) kärlek bakom någon dyrt köpt i sista stund. Och för andra kan det betyda mer att få den där tröjan av rätt märke än en som givaren själv stickat. Jag har börjat försöka påminna mig om det. Att bara bara för att jag lägger stor vikt vid att lägga ner tid - så är det inte ett universellt mått på kärlek. 

Egentligen behöver jag ju ingenting praktiskt. Jag har allt jag vill ha och mer. Det jag önskar mig är nog främst den symboliska bekräftelsen på kärlek. På mitt värde. Att jag finns med i tanken, är levande och viktig.

En av de finaste kärleksförklaringar jag har fått (inte en julklapp) har jag lämnat där jag hittade den. Ibland ser jag den och ögonen tåras över att jag inte förstod bättre. För mig är det KÄRLEK med stora bokstäver, den där till synes enkla grejen/gesten (som jag väljer att behålla för mig själv vad det är).

Viktigast av allt är mina nära. Mina människor. Värmen, kärleken och det jag ser i deras ögon. Det är flera år sedan nu som min jul var komplett. Någon har alltid saknats. Allt annat är egentligen bara försök att uppnå en lycka som inte är nåbar. Och det är såklart en sorg i det. Att inte få/kunna ha alla de viktigaste och mest älskade nära några dagar. Inga julklappar i världen kan väga upp för det. 

Förra julen minns jag knappt. Den var mitt i en period som var en av de värsta i mitt liv. Kanske den allra värsta. Det finns bara fragment finns kvar av dessa månader förra vintern. Om jag tänker efter så vet jag ju att jag var  i Göteborg. I sällskap av min älskling, men utan mina barn. Däremot har jag ingen aning om var eller hur vi sov, vad vi åt, vad vi gjorde, hur jag kom dit eller hur jag kom hem. 
Vilket i sig är helt sjukt. Jag kan såklart räkna ut att vi antingen måste ha kört eller tagit tåg/buss upp. Men det finns inga minnen alls kring det. Ingenting!
(Jag har en sådan period av ett totalt blankt minne från ett tillfälle tidigare i livet. Då var jag litiumförgiftad och så djupt deprimerad att jag inte ens mindes mitt eget namn). 

Några få saker minns jag faktiskt ändå från i fjol när jag anstränger mig och tänker efter. Men det är inga hela minnen. Mer som stillbilder/fotografier som fastnat på näthinnan och som jag kan se framför mig.
Mammas ledsna ansikte där hon stod på balkongen på Högsbo sjukhus, Maxis stora, rädda ögon där han satt under mammas soffa när han bränt sina tassar, systersonens lyriska samtal till mig på julafton om att tomten varit där och det som är tydligare än något annat - när jag någon av dessa dagar fullkomligt bröt ihop av sorg i pojkvännens famn och bara grät och grät för att jag ville ha tillbaka min mamma. 

Julen står för trygghet, kärlek och gemenskap för mig. 

Utan inslag av sorg och saknad. 
Kanske blir det aldrig mer så. 
Men det kan vara fint ändå. Det som är. 

Att sluta eftersträva perfektion i alla delar av julfirandet för att kompensera för det som gör ont och de som saknas är antagligen det enda sättet att kunna uppnå någon slags frid och glädje under julen igen. 

Att inse vad jakten på de perfekta julklapparna, den fantastiska maten och de underbara dekorationerna egentligen står för känns som ett steg i rätt riktning. För ingenting kan någonsin väga upp för en saknad person. Det är dömt att misslyckas. Som alltid när man försöker trycka undan känslor. De dyker upp ändå. Förr eller senare. Kanske i annan form, i ett annat sammanhang. Men dyker upp det gör dom. Så lika bra att bara tillåta att det inte är (eller kan bli) "perfekt" och istället älska och uppskatta de som finns där och det vi har lite extra mycket.