Olyckan, tacksamheten och knäppheten
Någon frågade om jag är olycklig.
Att det jag skriver emellanåt låter så sorgligt… Jag kan inte påstå att jag är olycklig, men det finns mycket sorg inom mig. Över det jag aldrig haft, över det jag har förlorat och över det jag aldrig kan få. Vill tro på de som säger att det går över, men kan inte riktigt. Litar så starkt på mitt hjärta, på min känsla. Hjärnan och det logiska har inte en chans där. Önskar jag kunde vara mindre av en naiv drömmare och mer realistisk. Det hade besparat mig mycket smärta. Mest avseende människor och relationer. Men också annat i livet.
Samtidigt så är jag tacksam. Så oerhört tacksam! Över allt jag ändå kunnat uppnå och fått uppleva. Att jag fått känna hur det känns att älska av varje fiber i kroppen. Att jag tagit mig igenom smärtan av att föda barn. Att jag fått erfara känslan av att kunna ta över världen. Att jag alltid haft- och fortfarande har -förmågan att känna genuin lycka av till synes enkla ting som en vacker vy, en sval bris, doften av blommor eller en nyupptäckt favoritlåt.
Idag har det varit en intensiv dag. Började den i Malmö med en intervju följt av ett möte. Lunch med en vän och sen en eftermiddag med skrivande och lite annat. Solen har lyft mitt humör betydligt idag och jag kände mig nästan som mig själv igen när jag lämnade kontoret.
