remiss.blogg.se

Känns som jag har tusen bollar i luften i kombination med låg energi och urkasst minne! Konstant orolig för att glömma bort någon eller något, (men har iaf kommit ihåg att berätta hur det ligger till för min omgivning och att det kommer bli bättre).

Börjar för övrigt bli oändligt trött på människor. Känns som det ligger en tung sörja  över hela världen. Som bubblar av bitterhet, missnöje, missunnsamhet och förakt. Som gör det sämsta av alla, lockar fram det värsta. (Eller så drar jag till mig just dessa människor). 

En av de jag dejtade ett tag visade sig vara en av de obehagligaste någonsin. Hade det nog egentligen på känn. Ganska snabbt gick han från att vara omtänksam och snäll till att ha ett ägandebegär (av mig) utan dess like. Och använda sig av härskartekniker till max, flera varianter. Allt jag hade upplevt innan bleknade i jämförelse. Och detta var alltså en man som påstod sig vara oerhört förälskad i mig… undrar hur han beter sig mot de han inte tycker så mycket om 😳

Hela den biten har såklart varit  mindre angenäm, men den medförde att jag insåg hur mycket jag har utvecklats bara det senaste året! 

Utan att ryckas med i hans olika utspel så kunde jag andas, tänka igenom och sedan sakligt bemöta. Jag kunde på ett (för mig helt nytt sätt) skilja på vad som handlade om mig och vad som faktiskt handlade om honom. 

Det blev så tydligt och…ja, genomskinligt alltihopa. 

Jag antar det hade varit svårare om jag haft några djupare känslor för honom, för med det följer ju på gott och ont ofta en vilja att försvara och bortförklara. 

Jag är i alla fall så nöjd med mitt agerande.  

Mitt lågaffektiva bemötande och min gränsdragning utan att bli varken arg eller otrevlig. (Mer än inom mig själv i stunden). 

När han insåg att mitt bestämda "nej, här går min gräns" verkligen var på allvar, så fick jag istället massor av ursäkter, förklaringar och smickrande ord. Jag kommer kanske att svara honom när jag hunnit fundera igenom det lite mer. Eller inte. Men om, så  i samma lugna ton som innan och ännu en gång avsäga mig framtida kontakt. Gissar det kommer utlösa en ny omgång av massa otrevligheter. Men de lämnar mig löjligt oberörd. För dom har ingenting med mig att göra. Jag är på en bra plats i livet. 

Jag menar inte att jag alltid agerar klanderfritt. Jag är ofta impulsiv, pratar utan att tänka innan, reagerar snabbt och kraftigt (oavsett känsla) och kan ställa till det genom  att bara vara mitt mest fyrkantiga jag varvat med typ inga gränser alls 😂  Men jag vet också att jag är en helt okej person som vill väl i grund och botten. Och att i detta fall var det inte jag som gjorde eller betedde mig fel.  

Och inte minst så krävs ett balanserat samspel. För när tålamodet tryter (vilket det gör ibland hos de flesta oavsett diagnoser och erfarenheter), så måste den andra ta vid och ha förståelsen och visa tålamod tillbaka. Det kan pågå under en ibland en väldigt lång tid. Det här samspelet och arbetet med att hjälpa varann rätt. Alltså i år, inte bara veckor eller månader.

En parrelation där ena eller båda har med sig negativa erfarenheter och svårigheter av olika slag sägs ta flera år att stabilisera beroende på vad erfarenheterna består i och hur långt man hunnit med sig själv. Dvs för att man ska hinna utmana, testa, känna av och förstå varann såpass att relationen sen kan bli mer av ett tryggt och harmoniskt slag. 

Jag önskar att människor överlag inte hade så bråttom vidare i livet och inte gav upp så lätt. Men det är inget jag kan råda över. Så länge nya möjligheter finns kommer de flesta att lockas av det grönare gräset och troligen glömma bort att vattna även där med tiden. (Så, nu har jag bidragit lite till bitterheten i världen också)! 😁

Men jag har även testat att baka (nästan) kolhydratfritt tillika glutenfritt bröd i kväll. Hoppas det smakar lika gott som det luktar.