Så. Jävla. Besviken
Jag tänker emellanåt att jag verkligen försöker vara bättre och snällare mot mig själv. Bara för att inse att jag inte bara trampar, utan stampar på allt jag är.
Jag skäms över hur ynkligt mesig jag är när det kommer till att stå upp för mig själv. Sämsta förebilden barnen kunnat få.
Den där dejten för någon vecka eller två sedan… Jag har slutat låtsas vara normal eller tvinga mig till sådant jag inte vill. Trodde jag iaf. Var oerhört tydlig innan med hur jag fungerar och att jag inte vill att han kramar mig när vi ses, inte tar på mig eller sitter för nära. Att jag behöver tid att fastna för personligheten innan jag kan känna mig bekväm med beröring av något som helst slag.
Vad tror ni händer? Han tar på mig, håller i mig och sitter närmre än vad jag tror de flesta hade tyckt känts bekvämt. Jag flyttar mig, tar bort hans händer och påminner om vad jag sagt. Han frågar om han gör mig obekväm och jag svarar "ja". Ändå fortsätter han.
Det kunde räckt där. Jag borde ha tackat för mig och gått hem. Men jag stannade. Tänkte att han ändå var trevlig i övrigt. Idiot! (Både han och jag). När han hört av sig en massa gånger på mindre än ett dygn svarar jag och talar om att jag inte vill träffas mer.
Det kunde ha räckt där också. Men jag lägger till en ursäkt för att jag inte var tydlig nog med vad jag känner kring beröring.
Alltså, vad är det för fel på mig?!
Jag är besviken på honom över respektlösheten, men ännu mer på mig själv för att jag inte stod upp för mig själv.
Nog om det. Idag är en dag av minnen och tankar kring det som var. Och i morgon är det alla hjärtans. Kommersiellt jippo eller ej, det blir vad man gör det till. Uppmärksamhet och kärlek kan ges i många olika former och behöver inte kosta en förmögenhet. (Men kanske lite tid och tanke). Jag har skrivit kort till några av mina viktigaste i livet och använde lunchen idag till att gå ut och posta dem.
