Livsöden och kärlek
I tisdags gjorde jag för första gången på väldigt många år en intervju med en (fram tills dess) för mig främmande person om dennes livsöde.
Oerhört tungt, utmanande, svårt och känsligt, men också intressant, berikande och glädjande. Det fanns många beröringspunkter som väckte känslor i mig och en stor beundran över att personen i fråga så rakryggad stod för allt hen har gjort mot andra (inklusive sina barn) genom livet.
Satt i 45 minuter i bilen efteråt och bara andades innan jag hade samlat mig nog för att bege mig hemåt.
Under kvällen skrev jag. Utifrån mina fåordiga anteckningar och ur minnet. Och jag kände hur mycket jag har saknat det i mitt nuvarande arbete.
Hela ledet. Att få förtroendet att ta del av en främmande persons historia, lyssna, ställa följdfrågor, fånga upp detaljer och nyanser. Och konsten (för det är en konst, iaf för mig numera) att inte ta mer än ytterst marginellt utrymme själv. Och sedan låta allt jag fångat upp bli till en text, en livshistoria om någon annan, men genom mig. Klädd i mina ord.
Stängde av datorn vid 22 och kände mig helt uttömd på både känslor och energi. Meddelade kollegor och chef att jag skulle sova och nog dyka upp först runt lunch kommande dag. Och så gjorde jag. Med gott samvete dessutom.
Känner mig inte alls lika skarp och självklar i formuleringarna längre. Men hoppas att jag lyckats fånga känslan rätt. Den är det svåra, (fakta och detaljer går alltid att korrigera).
Den här veckan känns för övrigt som den pågått i sådär 10 dygn redan. Och det är bara torsdag. Veckor med mycket möten tenderar kännas så för mig. Nästa blir däremot lugn. Många har sportlov och jag har faktiskt bara ett enda möte inbokat. (Eventuellt två).
Men däremellan en efterlängtad helg med storslagna planer! Så den där stormen det varnas för får gärna hålla sig lugn eller ta en annan väg.
