En annan dag för hopp
Jag har haft den sämsta av dagar.
Önskar jag haft något att förmedla det till. Någon som ville och orkade lyssna, förstå men också försöka muntra upp. Eller, egentligen har jag väl det. Men ingen som jag just nu orkar bryta ihop inför, för att sedan övertyga om att jag är okej. Det blir för mycket jobb.
Varför låter jag sådant som inte är personligt riva sönder min själ. Och hur gör jag för att inte tillåta det?
Jag har mött det så ofta, det jag mötte idag. Där det är viktigare att framstå som bra, än att göra något på riktigt. När valet kommer till egen vinning eller att faktiskt hjälpa en medmänniska så går det egna alltid först.
Att se det bryter ner mig bit för bit. Att dessutom tvingas medverka till det gör det hela ännu värre. Men jag vet inte vad annat jag kan göra. Vägra utföra arbetet? Och sen stå utan inkomst. För att jag stod fast vid min princip. Jag önskar jag hade kunnat. Att jag haft råd eller att jag visste att någon annan hade tagit sig an mig sen.
Men någonstans kommer förnuftet in. Och jag sällar mig i ledet. Gör det jag ombeds göra och håller god min. Fastän mitt inre går sönder. Över något de flesta hade skakat av sig. Ännu en gång vill jag bara hem. Hem dit man inte trampar på andra för att nå framgång. Hem dit man lyfter varann och ser den som behöver. Hjälper. Utan att tänka mer än så. Att man hjälper någon annan.
Önskar så att jag haft mina barn här hos mig. Deras närvaro är alltid en påminnelse om varför jag fortsätter försöka. Katterna också såklart. Och de är här. Ligger bredvid mig. Jag vet att de försöker trösta. Hatar att göra Maxi orolig. Och vet att han avskyr att få tårar i pälsen. Men han stannar ändå.
Idag är det dessutom sex år sedan min Molly fick somna in. Hon som var så mycket av det Maxi nu är. På så många sätt. Tanken på henne får mig att gråta lite till.
En av mina bästa vänner här på bloggen, som har hängt med ända sedan start säger (skriver) alltid som kommentar till mina deppiga inlägg "I morgon är en annan dag för hopp". Jag försöker finna tröst i det nu och förlåta mig själv för alla de människor jag sviker genom att inte lyckas övertyga omgivningen om att vinsten i form av det goda ryktet alltid är sekundärt.
