Alla är till salu..?
Ni vet den där känslan när du dejtar någon och han vill ge dig en kattunge för sådär 12 tkr?!
Nej, inte jag heller…förrän fram tills igår kväll. Klart jag vill ha henne. Det var kärlek vid första fotot jag såg. Men förbinder jag mig inte då till att typ gifta mig med mannen i fråga? Troligen. Det sägs att alla har ett pris. Mitt är kanske en liten brittisk korthår, en prinsessa vid namn Iris?
Jag vet (såklart) att jag måste tacka nej. Och jag undrar om han hade varit lika snäll om jag inte varit hans typ? Jag vill så gärna tro det. Jag har velat tro det om alla jag träffat genom livet. Alla jag haft en relation med. Att de inte bara såg vad de själva kunde få ut av att göra mig glad. Men jag vet att det inte är så. Att nästan ingen fungerar så. Och det är en förkrossande tanke. Visst finns det en fin aspekt i det oavsett - dvs att vilja göra den man tycker om lycklig. Men det som kallas kärlek i denna värld är oftast en villkorad sådan.
Han har trampat på mig, skrikit på mig (en cm från mitt ansikte), rivit ner lampor och andra saker, tuggat på plast och kablar osv. I flera timmar! Han blev utestängd från sovrummet, men tog sig in igen. Andra gången han blev portad blockerade jag dörren, så då satt han utanför och grät tills jag öppnade (vilket för övrigt rörde sig om som mest 30 sekunder, eftersom jag är så löjligt svag för den där eländiga dunbollen).
Till hans försvar så brukar han inte bete sig så. Inte såhär enträget i alla fall. Uppenbarligen måste han ha haft mycket viktigt att förmedla just i natt.
En del av mig tänker att han listat ut vad jag gjorde under kvällen och ville försäkra sig om att vi inte utökar denna familj. Varken med människor eller katter.
Idag har han sovit hela dagen…till skillnad från mig som haft annat att fixa med. Och hoppas på att få sova i natt istället. Men det återstår att se…
