The bloody truth.
Ännu en barnvecka till sin ände…
Jag älskar att ha mina barn här hos mig, de tar med sig en stor del av mitt hjärta varje gång de går och tomheten är så tyst och sorglig. Extra svårt är det eftersom jag har det så jobbigt mentalt med omställningar/förändringar.
Jag har vant mig vid varannan vecka livet, fast ändå inte. Men för att vara ärlig så hade jag nog inte orkat vara en vidare bra mamma ensam på heltid... Hur klarar alla som har sina barn ensamma på heltid det?! Bara att komma på vad vi ska ha till middag varje dag är en utmaning i sig. För att inte tala om att komma iväg på morgonen, hjälpa till med läxor och alla andra tusentals saker som livet med barn innebär.
Hade ändå inte önskat det annorlunda för något i världen. Min lilla familj dvs barnen, (och hela min stora familj), mina vänner och andra nära är det viktigaste och finaste jag har. Stunderna när vi stannar upp och när jag känner deras kärlek, det överträffar allt. För mig finns inget i världen som går upp emot det.
De gör mig så mycket bättre också. När jag sveps in i andras omtänksamhet och omsorg. Om det så är en kärleksfull lapp, ett par nya mysstrumpor eller en varm blick. Det gör att jag känner mig rikast i världen. Det gör att jag kan ge tillbaka av allt mitt allra bästa. Vara mitt kärleksfullaste, mjukaste och mest generösa.
I förra veckan skulle jag på ett läkarbesök. Klockan gick och min tid hade passerat med 20 minuter när dörren öppnades. Han bad om ursäkt, men jag bara skakade på huvudet och kände att jag, fullt uppriktigt kunde svara;
"Ibland måste det få ta sin tid, i alla fall när man arbetar med människor".
Jag fick ett innerligt tack tillbaka. Och vi hamnade sedan i ett långt samtal om bland annat bemötande, människor, diagnoser och förmågan att hantera livet. (Jag har haft sån tur när det gäller honom. I särklass en av de bästa jag mött inom vården, alla kategorier).
Nu menar jag inte med ovan rader att visa på hur duktig och snäll jag är. Utan vad jag ville komma till är att jag ibland (som vid det tillfället) kan vara precis den jag vill vara. Vara så lugn och mjuk och insiktsfull att inget annat än kärlek får plats. Jag är långt ifrån alltid på det sättet, (vilket f ö är ytterst mänskligt).
Mina största fiender är hormoner och stress. Det går inte att undkomma något av det helt. Andra kan hjälpa genom att avlasta eller bara vara förstående. Men störst ansvar ligger såklart hos mig själv att, om inte hitta sätt som fungerar, åtminstone förklara vad som triggar. Satt och fikade med en fd kollega för några veckor sedan. Vi har en väldigt öppenhjärtig kontakt och det är så skönt att höra att man inte är ensam om vissa saker. Som att få ett ilskeutbrott på sin partner och vilja lämna relationen för att han tuggar för högt. (Sa någon pms)?!
Det fina är att det ändå går att skratta åt i efterhand. Och att de flesta (oavsett om de själva upplevt det eller ej) förstår. De sämsta förutsättningarna , de vidrigaste dagarna av smärta, hormonkaos, depression och ångest tar inte fram ens bästa sidor direkt. Men tack och lov så är det inte det enda som definierar en som person.
Och som en extra bonus i livet har jag mina katter. När Maxi kommer och lägger sitt lilla huvud mot min axel så svämmar hjärtat fullkomligen över av kärlek. Tänk att just jag fick bli hans människa och mamma! Jag jobbar med glädje varenda dag på att fortsätta förtjäna det förtroendet. Nu när jag varit iväg några dagar så är han extra gosig och jag bara njuter ❤️
