På riktigt och för evigt
Jag vill så gärna våga. Släppa taget och bara låta vindar och vågor föra mig dit de vill. Men jag är livrädd. För att lita på någon igen. Och börja tro på att det kan vara för alltid den här gången. Vara på riktigt. Mitt hjärta hade inte klarat fler brutala uppbrott.
Kärlek som tar slut går inte att försäkra sig emot. Det förstår jag och det hade jag kunnat hantera och komma över. Om det kommunicerades och fick ta sin tid. Men inte fler svek. Inte mer otrohet, lögner eller att lämnas med orden att vi aldrig var något/hade något på riktigt. Jag vill aldrig mer utsätta varken mig själv eller barnen för den smärtan.
Jag kämpar också med mig själv och min tro på lojal kärlek. Det är vansinne att inte ge upp om människor ibland, det är en av de saker i livet som förgör mig - men jag har så svårt för det. Vill inte stänga den sista millimetern av dörren till det som varit. Vill tro på förklaringar, förlåtelse och allt det som är varmt och fint.
Men jag vet att jag egentligen bara lurar mig själv. Att den dörren smälldes igen med full kraft för länge sen. Ändå vill jag dröja mig kvar i det som varit. Bara lite till. Låta hoppet finnas där. Låta en svag låga få brinna någonstans djupt inuti. Och trots att den inte bidrar till något av godo så låter jag den vara. Till och med skyddar den.
Men kanske är det dags nu att låta det bli mörkt för att sedan kunna öppna upp för en ny gryning, en ny morgondag och ett nytt ljus.
