remiss.blogg.se

Hon har varit arg under så lång tid. Mest på honom, men även på mig i vissa situationer. Innan sommaren körde jag henne till skolan en morgon. Hon frågade något och jag svarade. Märkte att hon blev irriterad över mitt svar och när hon hoppade ur bilen vände hon sig om och sa med eftertryck och ilska "Jag förstår inte hur du kan tala så väl om någon som gjort oss så illa". Sedan smällde hon igen dörren och jag satt kvar en lång stund innan jag hade samlat ihop mig tillräckligt för att förmå mig att köra till jobbet. 

Har tänkt så mycket och så många gånger på det sen. Den stunden. De orden. Om jag trots allt gör fel?

Det har varit sommar, skolstart och livet har flutit på. Hon trivs på mellanstadiet. Är sitt vanliga omtänksamma och kärleksfulla jag för det mesta. Så igår kväll, sista natten för den här gången när jag satt bredvid hennes säng kom nya tankar och känslor.

-Mamma?

-Ja..?

-Det känns som att Kramis (ett stort gosedjur i form av en drake) tittar på mig. Han verkar ledsen. Och då blir jag ledsen. 

-Okej, varför känner ni er ledsna? 

- För att vi saknar. 

Jag är tyst. Och då fortsätter hon prata. 

-Vi var en familj. Han var som en del av oss och våran familj. Nästan som min pappa. 

Jag försöker vara lite lättsam i tonen när jag svarar,

-Nää, du kan väl inte jämföra med pappa. Han har ju funnits där sedan du tog ditt första andetag och finns där för dig varenda dag. 

Hon suckar. 

-Jag vet det. Jag menar att jag älskade honom som en i våran familj. 

Jag förstår  såklart vad hon menar och jag tänker att det kanske är nu jag borde känna hat? Mot den som gjort mitt barn så illa. Mot mig själv som tillåtit det och inte skyddade henne bättre. Men jag kan inte känna något annat än sorg.

Sorg över vad vi alla förlorat.