The most wonderful…
Nästa helg är det den första advent! Helt galet. Snart jul med andra ord…
För mig är det den bästa tiden på året. Älskar alla ljus, dekorationer, varm choklad, glögg, saffran i bullar och soppor. Och så gemenskapen, värmen, glädjen, myset. Få plocka fram lådorna med allt som hör julen till. Sätta på musik och fixa. Baka biscotti, lussekatter, kola och vörtbröd. Och såklart pepparkakor som sedan ska dekoreras!
Slå in julklappar och skicka julkort. Pirret i magen och glittret i ögonen smittar av sig på barnen och det är så fint.
Men i år har jag en liten klump i magen. För julen tillbringar de med sin pappa. Jag har aldrig varit ensam över jul tidigare. Har alltid haft antingen barnen eller en partner (och min familj i form av mamma och syskon, samt ofta även släkten). I år är det bara jag och katterna. De senaste åren har visserligen julen blivit annorlunda. Annorlunda som i inte helt utan inslag av sorg och saknad över att jag inte haft alla mina mest älskade samlade.
För mig står julen för det generösa, givmilda, med gemenskap och värme människor emellan. Kanske kan jag arbeta ideellt någonstans för att ändå få till den där känslan av att ge och att bidra till något bra.
Jag är ändå tacksam över att jag fått så många jular med mina nära och att jag trots allt har det så bra. Dessutom så kommer jag ju istället få ha mina barn över nyår detta år. Jag ska se till att göra den dagen till något alldeles extra.
Och vem vet. Kanske kommer det längre fram en jul där jag får ha alla de viktigaste samlade igen. Somna i en trygg famn, vara nära mina barn, syskonbarn, syskon och mamma. Vakna av deras röster och bara vara sådär lycklig som jag en gång i tiden var.
Allra mest önskar jag få vakna i ett vedeldat hus, i den speciella värmen. Känna doften av gran, mat och gamla möbler. Till tystheten som bara finns ute på landet och samtidigt tonerna av min alldeles egna, sorgliga men vackra låt på orgel (skriven av den coolaste morbrorn i världen, tillägnad mig).
