Tack..?
Har en vän som jag känt i några år, men aldrig umgåtts särskilt frekvent med tidigare. Vi kan nog tyckas lika på många sätt utifrån. Jämngamla, sociala, lättpratade, med barn i samma ålder osv. Men vi är verkligen olika personlighetsmässigt. Och det kan emellanåt göra det svårt att förstå varann, samtidigt som det vidgar det de egna vyerna.
Jag har ju t ex en förmåga att prata utan att tänka ibland. Och därmed spontant konstatera saker högt - som jag i efterhand inser kanske inte borde uttalats där och då. Kanske är det en av anledningarna till att skrivandet är och alltid har varit mitt främsta sätt att uttrycka mig på. Tiden för eftertanke.
Min kära vän är emellanåt så rak i sin kommunikation att till och med jag reagerar. Det positiva för mig i det har varit att jag bättre börjat förstå hur andra kan känna vid mina spontana frågor eller påpekanden. Som nästa aldrig är illa ment, utan just en alltför snabb tanke som jag inte hunnit anpassa för att uttalas.
Har också lärt mig ett nytt uttryck. Kränklimanger. Precis vad det låter som. Fick igår höra; "Vad pigg och fräsch du ser ut, stor skillnad från senast, då såg du extremt sliten ut". Eh…svara tack eller vad fan menar du? (Behövdes den sista meningen verkligen)? Och ja, sådant går såklart tolka åt valfritt håll. Jag väljer med denna vän att utgå från mig själv och att det inte är illa ment.
Känner mig för övrigt inte alls pigg. Har gjort och lovat alldeles för mycket på sistone och framöver. Igår träffade jag vännen ovan, i morgon en promenaddejt, på fredag utgång med vänner, på lördag ut på nån slags dubbeldejt, på söndag träffa en annan vän för lunch/fika. Och sen, ja då börjar en ny barnvecka.
Det låter kanske inte som särskilt betungande saker. Och det är ju positiva ting, med människor jag vill träffa. Bara det att mitt sociala batteri känns rätt utbrunnet... Kapaciteten är aldrig på max på samma sätt som för många andra. Och när det väl är det, så räcker det med ganska lite aktivitet för att hamna på 0% igen.
Önskar så ibland att det gick att göra något åt. Men det här är min kropp, min hjärna och mitt sätt att fungera. Och jag gör mitt bästa för att räcka till ändå. Och jag duger såhär. Faktiskt mer än duger i rätt sammanhang och med rätt människor.
