Försöker.
Jag har blivit dålig på att uppdatera. Jag vet. I perioder på sistone har jag känt mig ledsen och uppgiven. Alldeles för uppgiven för att ens orka skriva. Tiden har gått så fort och samtidigt stått still. Det har hänt så mycket och ändå ingenting de senaste…åren!
Jag lever, jag gör, jag känner. Massor. Men landar ändå oftast i en tomhet. En känsla av att famla i mörkret efter mening.
Kan känna mig sviken, men tänker att jag har mig själv att skylla. Fast ändå inte.
Säger nej oftare. Låter mig själv få ta tid. Inser att det oftast mottas med förståelse.
Dejten i helgen gick över förväntan. Plötsligt hade kvällen blivit till natt och han följde mig till tåget. Jag tyckte inte han behövde stå där och vänta med mig i över en halvtimme. Men han var bestämd. Jag skulle inte vara "ensam" på Malmö C mitt i natten. Och även om jag är tuffare än vad jag ser ut, så värmde det med den omsorgen. Likaså att han ville veta att jag kommit hem säkert sen, innan han gick och lade sig. Försöker tänka att jag är värd det. Att ha någon som bryr sig om mig. Som vill att jag är trygg och säker och ser ett värde i mig. Även (kanske särskilt) när jag inte kan se det själv.
Mitt hjärta är inte där än. Men jag försöker i alla fall.
