remiss.blogg.se

Tänker, funderar, känner och försöker. 
Hela tiden. 
Önskar så att jag kunde stänga av och bara vara ibland. 
Bara...inte känna. Inte vända och vrida på allt.
Det tillståndet existerar bara när jag sover. 
Men då drömmer jag istället.
Ofta om allt det där som även i vaket tillstånd uppehåller mig. 

Jag tror att pandemin, två år av distansarbete och ett delvis nedstängt samhälle ställde saker och ting på sin spets för mig. Att jag är introvert med stort behov av återhämtning från det sociala är inget nytt. Även om jag som barn (eller ungdom för den delen) inte hade ett ord för det, så är det behovet detsamma nu som då. 

Men jag har också insett att jag inte mår bra av att vara alltför avskärmad från omvärden heller. Jag behöver komma ut, prata med andra och känna gemenskap. På sistone har det blivit mycket av det. Mer än på väldigt många år och mer för min egen skull än någon annans. Det är en helt ny fas i livet för mig. 

När barnen var små var det mest aktiviteter med- och för dem. Föräldragrupper, avslutningar, lekdejter och bara enstaka kvällar med vänner när de var hemma med sin pappa (och tvärtom såklart). Det var en annan trötthet då. Av att ständigt behöva vara tillgänglig och uppmärksam. Bli väckt varje natt, inte sällan flera gånger. Vabba och titta på samma avsnitt av Daniel Tiger 78 gånger varje dag. 

För första gången sedan separationen från deras pappa är vardagen någorlunda "normal". Första tiden var det en kamp att hitta fungerande rutiner och att finna en balans i glädjen över en ny relation samtidigt som sorgen över att ha förlorat hälften av tiden med mina döttrar hela tiden fanns där. 

När det väl började flyta på hyfsat kom dels en pandemi och dels en del andra, stora mörka moln som förtog all glädje och livslust. 

Idag har de skingrats något. Solen glimtar fram och allt det fina i livet skymtas på nytt. I nästan desperata försök att hålla fast vid dessa guldkorn har jag levt (och lever) på ett sätt jag egentligen inte orkar med. Så nu måste jag försöka hitta någon slags struktur för att ta hand om mig lite bättre.
Var på en fest för ett tag sedan. Efteråt fick jag höra att jag "var svår", som i mörk och svårtpratad. Jag?! DET är något jag inte fått höra om mig själv på sådär 15 år. Minst! (Förr vet jag att det nästan alltid var så jag uppfattades). Det blev lite av en tankeställare. Varför uppfattades jag plötsligt som svår att närma sig nu igen? Antagligen för att jag mentalt inte orkade ta in mer eller fler personer, tror jag själv iaf. Och då är det nog dags att backa en aning.

Tänker ändå att som jag har det nu egentligen är en ganska bra grund att stå på. Att det ger goda förutsättningar för ett balanserat liv även ihop med någon annan. 
Jag har arbete och ett kontor från vilket jag arbetar. Kollegor som jag umgås med - numera även på AW och i andra sammanhang. (Något positivt som de senaste åren faktiskt fört med sig - att vi alla börjat uppskatta den möjligheten och ta vara på den). Vänner som jag återupptagit kontakt med och träffar oftare på kvällar och helger. Har till och med börjat ta tåget (!) upp till hemstaden för enstaka nätter där med familj och/eller vänner. 

Det känns…som en möjlighet att ha ett liv i balans. Kontorsarbete varvat med arbete hemifrån. Veckor med barnen och veckor utan dem. Ibland i andras sällskap, ibland utan. Men saknar att vara en del av någons allt. Tror att jag haft lyckan att vara det någon gång i livet och känslan av att ha förlorat det är smärtsam. Men jag har det ju bra trots allt och har inte bråttom någonstans. 

Fast sen dyker den upp ändå emellanåt , den där tomheten. En känsla av att något inte är riktigt rätt. Inte som det borde vara. En skavande, gangande olust och oro. Att jag gått fel. Lite vilse. Vill så gärna tro på att min inre tomhet varken kan eller bör fyllas upp av andras närvaro, av andra människor, av deras kärlek eller bekräftelse. Men egentligen så tror jag inte det är så. Lika lite som att man måste älska sig själv för att kunna älska någon annan eller bli älskad. Det är inget annat än en osund missunnsamhet gentemot sig själv. 

För tomheten är en saknad. Den är en envis tanke, en känsla jag är oförmögen att mota bort. En tagg i hjärtat jag inte får loss. Ett sår som därför inte kan börja blöda på riktigt och sedan kanske läka. Kanske för att det inte är menat att bli så. En längtan. En ensamhet. Ett fel som jag önskar jag kunde rätta till.
För den där tomheten tar så mycket plats i mig. Den tar så vansinnigt mycket plats för att vara...tomhet.