remiss.blogg.se

Men alla har inte en mamma de kan fira idag. 

Eller en mamma som de vill fira. 

Min egen…tankarna på henne får ögonen att tåras direkt. Hon är något väldigt speciellt. Jag vet att jag inte är opartisk. Inte kan vara det. Det är ju min mamma. 

Hon har gjort allt det där som en mamma förväntas göra. Bära ett barn, med allt vad det innebär. Föda och ta hand om. Dygnet runt den första tiden. Tröstat, uppmuntrat, stöttat. Plåstrat om sår, dragit ut stickor. Suttit uppe halva nätter och väntat på en berusad tonåring. Tagit sig an och älskat sina barnbarn. Över allt annat. 

Alltid, alltid satt oss först! 

Men om jag ser bortom det. (Som egentligen inte är några måsten. Utan ett val att vara just en sådan mamma och mormor som hon är). Då ser jag numera också en person som är så stark, så envis och så mån om sin självständighet. Som aldrig ger upp. Och jävlar vad jag beundrar det! Hon har alltid sagt till mig att hon är stolt över hur jag hanterat livet och min hälsa (läs; sjukdomar). Att jag inte blivit bitter över orättvisan och bara gett upp... Nu förstår jag varifrån det drivet kommer. 

Hon är (tyvärr) ganska unik i sitt sätt att se på andra människor. Så fördomsfri och icke dömande som det är möjligt att vara. Hon ser bara det fina och bryr sig om. Uttrycker oro. För alla. Jag har aldrig hört henne tala nedlåtande eller illa om någon beroende på deras ursprung, religion, stil, kläder eller andra livsval. Och det är något jag är tacksam över. Att hon gett mig det sättet att se både mig själv och andra. 

Jag är så stolt över min mamma. Så lycklig att jag har henne. Så tacksam för att jag fick henne. 

Ett guldkorn i lotteriet av människor som man förs samman med under livets gång, (oavsett om det är via släktskap eller genom lyckan att korsa varandras vägar ändå). Någon att vara rädd om och ta vara på. 

Älskar dig mamma!