Efteråt

Gårdagens veterinärbesök var en anspänning av rang. Vaknade såklart med blixtrande huvudvärk och fick avboka dagens jobb och planer eftersom tabletterna inte hjälpte. 

Så mycket av mig vill ge upp emellanåt, men jag kan inte överge mina barn eller mina katter. Borrar in näsan i Maxis tjocka, mjuka päls på halsen och lovar honom att alltid ta hand om honom. Alltid se till att han får den bästa möjliga vården och inte behöver lida. Den dag han klättrade upp i mitt knä och sedan satt i min famn och noga övervakade när jag skrev på köpekontraktet så blev han min. Inte bara på pappret och i praktiken utan i hjärtat med. 

Framåt eftermiddagen bäddade jag och katterna ner oss i soffan och tittade på de två första avsnitten av säsongens "Gifta vid första ögonkastet". Jag tycker det mest intressanta med programmet är inslagen med råd och reflektioner från psykolog och andra experter. Inte sällan ger det tankeställare och egna områden jag inser att jag kanske behöver arbeta på. 

Idag var det mest av allt ångestladdat att titta. Kanske spelar det in att jag fortfarande är lite mör efter migränen. Det är ett av de tillfällen då jag insett att jag (utöver det fysiskt utmattande) också är mentalt är skör. Har lättare till tårar, lättare till ilska och framförallt ett stort behov av bekräftelse, omsorg och bevis på att jag inte är ensam. Att jag duger trots att jag i smärtans värsta stunder bara vill dö. 

Utöver post-migrän så är det svårt just nu att försöka få rätsida på varför relationer är så svåra för mig. Blir ledsen och uppgiven, för det känns inte som det finns något svar. Jag vet inte vart jag ska ta vägen eller hur jag någonsin ska kunna motsvara någons förväntningar på en partner. 
Jag vänder och vrider på allt. Frågar och försöker få svar genom andra. Kloka vänner stöttar, tröstar, vågar skoja om det och fortsätter intala mig att jag duger. 

"Ta en oliv till", sa en vän i en stund av självömkan och nära till tårar och sköt över skålen till mig. 
Med tillägget "En svart, som din själ". Vilket såklart fick mig att börja skratta istället. 

Jag kanske inte kommer närmare en relation, men i alla fall vetskapen om vad jag vill ha och behöver. Mer om det en annan dag ❤️

(null)
Too much to ask for?       
@skull_lover.ig 


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0