Som vanligt…
Som vanligt förstår jag inte vad som hände. Eller vad jag borde ha förstått. Det är så tröttsamt. På ett sorgligt och väldigt uppgivet sätt.
Känner som så många gånger förr att jag inte orkar. Orkar inte fortsätta försöka. Orkar inte försöka förstå. Ingen förstår eller orkar med mig heller. Jag vet bara att jag aldrig vill illa.
Jag agerar mycket utifrån känslor och tyvärr också impulsiva sådana. Ibland blir det fel. När jag pratar innan jag hunnit tänka efter kring hur det jag säger kan mottagas/tolkas. Eller när jag känner mig trängd, rädd och sårad. Och i någon slags
panik skapar ett avstånd för att minska min egen sårbarhet. Ibland blir det fel av lättsamhet och överdriven vilja att vara behaglig och trevlig. Det blir för lite, för mycket, för hårt eller för ärligt för vad andra känner är okej. Jag har inget
företräde i att tolka andra människors reaktioner. Men jag vet att jag inte menar att göra någon arg, ledsen, besviken, såra, göra illa eller svika.
Tycker jag tar ansvar. Säger förlåt. Och jag menar det. Oftast accepteras det. Inte alltid. Och ibland, som nu, så misstänker jag att jag missar att be om ursäkt för jag har ingen jävla aning om vad jag har gjort för fel.
Men jag börjar förstå min trötthet. Och mina sociala (självvalda) begränsningar. Det tar på krafterna att ständigt försöka förstå och hantera livet, framförallt människor som fungerar på för mig underliga sätt.
Nu är det verkligen en period av skrivande för mig. Det blir många inlägg varje dag som inte publiceras. Skriver mest för mig själv, som en kreativ ventil och ett sätt att få ordning på tankar och känslor. Ibland publiceras
något i efterhand. Oftast inte.
Men jag har lärt mig mycket, inte minst det senaste året och jag fortsätter lära om både mig själv och andra. Försöker bli bättre. Även det både för mig själv och andra. Och då och då får jag bevis på att det går framåt. På att jag på något
sätt faktiskt lyckas förmedla det jag tror på till mina barn. Att de ser min outtröttliga kärlek även när jag blir sårad. Inte på ett självutplånande eller självförminskande sätt, utan genom förståelse som också ger mig själv
ett större lugn på sikt. Och det är ändå mitt mål i en värld jag inte alltid förstår mig på.
#takemehome #alien
Kommentarer
Trackback
