När vägen nått sin ände

Jag visste samma sekund som jag såg bilden av dig på Blocket att du var min katt. Att du hörde hemma hos mig, hos oss. Det fanns aldrig några tvivel. Intelligent som få, lojal, tillgiven, snäll och mån om sin flock. 

Folk har ofta trott att jag överdriver när jag berättar om dig. Ditt sätt att vaka över barnen, följa med överallt och vänta på oss utanför, på såväl förskolan som vid butiker. Aldrig i koppel. Alltid fri att komma och gå som du ville. Så många gånger jag kallat på dig från loftgången och sett dig komma springandes hem. Min lilla stolthet. Min prinsessa. Min Ester. 

Jag ser i din blick att du lider. Du har ont och du är trött. Men jag vill inte låta dig gå, vill inte släppa taget. Vill inte vara utan dig. Samtidigt så kan jag inte försvara något annat än att låta dig få vila nu. Efter allt du gjort för oss. Barnen har aldrig levt utan dig. Du har alltid funnit där. Legat bredvid, hållit dig nära. Som om de vore dina egna. Det finns katter. Och det finns katter. Och så finns du Ester. 
Alltid, alltid i din människomammas hjärta. 

Varje gång jag tror tårarna tagit slut så börjar de rinna igen. Jag vet inte hur våra liv ska fungera utan dig. 
 
Hoppas på ett mirakel. Att veterinären i morgon ska säga något annat än att det är dags nu. Älskar dig så lilla gumman. 


(null)



Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0