remiss.blogg.se

En sån där dag när jag bara sitter och stirrar med tom blick på datorn och inte vet var jag ska börja. Vet att jag har massor med jobb som måste bli gjort, men kan inte komma på vad. Gårdagens händelse på en skola i Malmö kom alldeles för nära. Vi är verkligen ett team på kontoret som stöttar upp varandra och det är fint att dialogen och omsorgen finns. Även en dag som denna då de flesta av oss nog mest vill krypa ihop under skrivborden och gråta. 

Det är för mycket olika känslolägen just nu för att jag ska orka med. Saker som händer runt mig. Egentligen även positiva ting. Brukar inte stänga av. Snarare bli irriterad, arg och skjuta ifrån mig för att skapa distans och utrymme. Den här känslan av tomhet är inte ny för mig, men den är väldigt ovanlig. Och den skrämmer mig lite. För jag förstår att det är ett försvar mot att det är för mycket att ta in. Och ångesten i både mage och bröst är så intensiv att det sticker, hugger och fryser. Sådär så det emellanåt blir svårt att få luft. 

Ändå pågår livet. Och jag kan hantera det. 
Jag dricker kaffe och fortsätter andas. 

Jag blir svår att nå när jag blir så här, (även om jag rent fysiskt är närvarande) och jag vet att det kan skrämma andra. Det är inte medvetet, inte ett test på någons lojalitet eller på hur mycket de bryr sig. Det är bara min egen kapacitet och ork som helt tar slut. Ska använda min sista procent för att tala om just det. Det är okej att krama mig, men jag kanske inte orkar krama tillbaka. Jag laddar och jag kommer tillbaka. Behöver bara några timmar, kanske en dag eller två på mig för att samla ihop mig först.