Vara…stilla.
Det finns något nästan magiskt i att bara kunna vara. Jag tror alla föds med det lugnet och en känsla för olika behov, även behovet av stillhet. Men den förmågan tappas snabbt bort i en värld där prestation, tempo och effektivitet premieras.
Jag hade ändå förmånen att behålla de där stunderna av lugn ganska långt upp i åldern. En (positiv) konsekvens av att inte ha så många vänner eller aktiviteter. Och ensamhet var därför något jag lärde mig uppskatta och hantera.
Men precis som för de flesta andra började livet snurra snabbare när barn, arbete och fritid skulle pareras. Jag förstår till fullo min mammas kommentar kring att jag kanske inte skulle skaffa barn… Inte för att hon tyckte att jag skulle vara
olämplig som förälder eller för att hon inte ville ha barnbarn. Utan för att hon såg mig som den jag är (och alltid har varit) - en person med stort behov av tystnad, reflektion, och återhämtning.
Hon hade rätt. Jag är ingen självklar förälder. Inte som de flesta andra. Men jag älskar mina döttrar innerligt. Jag gör allt jag kan och lite till för dem. Det finns ingenting jag hade valt framför att vara just deras mamma. Ändå…så är det inte en roll
som passar mig. Jag finner ofta mig själv inmålad i ett hörn. Pressad, utmattad, panikslagen över allt som förväntas. Men jag hade valt det. Igen och igen. För att den kärleken är så stor. Störst av allt.
Med små, små steg tar jag mig tillbaka till det som en gång var så viktigt för mig. Som fortfarande är lika viktigt, men som har fått stå åt sidan till förmån för annat. Jag behöver mitt lugn för att kunna älska, för att ledas rätt och
se allt det som på riktigt betyder något.
Läser och smakar på varje ord.
Lyssnar på musik och sveps med i vågorna.
Tittar på allt omkring mig och glädjs.
Andas och påminner mig om att känna.
En liten del av veckan i bilder. Intravenös energi, middag i värmen, iskaffe, bok och katter som spanar på regnet.
Kommentarer
Trackback
