remiss.blogg.se

I vanliga fall dyker de ju upp nästan varenda dag och hälsar på under sina pappaveckor, men nu är de på Island och ska bila runt där. Rida, bada i varma källor och få uppleva en massa spännande saker som svarta stränder och gejsrar. Jag är så glad att de får dessa upplevelser tillsammans med sin pappa. Och jag har fullt förtroende för honom när det gäller barnen och deras välmående. (Men saknar dem gör jag såklart ändå).

Själv så jobbar jag. Såhär när precis alla andra har semester… Både en för- och nackdel med det. Försöker hålla någotsånär på rutiner. Katterna också. Sin vana trogen går de upp runt 05 och springer omkring som tokiga fram till 07. Mina små skattkatter är ju inte så små. Och de välter inte sällan en stol eller två under  sin framfart nattetid. Tuggar på allt de kan hitta i form av plast. Och slåss en stund (självklart i min säng). Tur de är så fruktansvärt söta och älskvärda oavsett vad! 

Saknar vår Ester så enormt mycket. Ibland faller det bara över mig att hon inte kommer tillbaka mer och tårarna börjar rinna igen. Sen tröstar jag mig med att hon har det bra nu. Vi gjorde rätt, vi släppte henne fri från all smärta. Tills Maxi bryter ihop om kvällen, gråter och vägrar lämna ytterdörren. Då brister mitt hjärta på nytt både för min egen skull och ännu mer för hans. Undrar hur länge han kommer sakna, sörja och vara påverkad. Han gillar sin lillebror, oftast i alla fall. Men sättet han såg på Ester… Hur han även när han växt om henne med det dubbla lade sig på rygg så fort hon var nära. Jag vet egentligen väldigt lite om katters känslovärld. Det finns ytterst begränsad forskning på området. Men jag känner mina katter. Som individer. Och jag vet när de är ledsna eller oroliga. Och jag vet att Maxi på det sätt en katt älskar - älskade sin Ester. Mer än någon annan katt eller människa. 

Och tänk vilken enorm tur att köparen som skulle ha "våran" lillkille ångrade sig! Det är ju bara så självklart att det är här hos oss han hör hemma.