När allt är…annorlunda
Undrar om det är drömmar jag inte minns som sätter stämningen för dagen..? Igår vaknade jag med en känsla av lätthet och befann mig i den känslan hela dagen. Idag däremot känns det som jag blivit överkörd av en ångvält. Knappt
sovit och började dagen med att läsa en text som i sin tur fick in mig på en blogg där jag läste mer och känslan av att drunkna blev påtaglig.
Jag blev så smärtsamt medveten om hur mycket kunskaper jag har saknat genom livet. Hur många människor jag mött utan att förstå dem. Kanske klampat rakt in i deras rädslor och smärtor. Trott mig vara fördomsfri, öppen och förstående. Men missat så mycket.
Kanske för att jag inte lyssnat och tagit in. Inte kunnat förstå. Kanske för att de inte kunnat sätta ord eller förklara. Troligen en kombination.
Jag har också missats, på precis samma sätt. Andra tror att de ser mig, förstår mig, bemöter mig på mjuka, snälla sätt. Men mina smärtpunkter ser annorlunda ut. Allting tar annorlunda. Tolkas annorlunda. Och plötsligt är ingenting enkelt
eller självklart längre.
Men jag kan inte känna någon bitterhet eller ilska över det. Det kanske jag borde göra? Jag känner viss sorg, en känsla av att det kunde ha varit, kunde ha blivit på ett annat sätt. Om någon förstått mig längst vägen. Men jag känner inte att den skulden
kan läggas på någon. Alla försöker så gott de kan. Att göra rätt och vara bra.
Och ändå är det så enkelt att känna besvikelse över mig själv. Skuldbelägga. För det jag har missat. Där jag inte haft tillräcklig kunskap eller ork. Kraven och förväntningarna på mig själv är så mycket högre än på någon annan. Enbart
av mig själv. Men trots att jag vet det så blir det känslan som stannar kvar som en evig och ständigt gnagande sanning inom mig. Jag kan inte rädda alla andra. Och det gör mig totalt värdelös.
Kommentarer
Trackback
