remiss.blogg.se

Så stolt över min Maxi. Inser att det för de flesta låter löjligt, men han gör så mycket framsteg tycker jag! Blir modigare, lugnare och tryggare. Igår var andra gången på kort tid han träffade en för honom okänd människa. Men istället för att gömma sig kom han fram och nosade försiktigt. För att senare låta sig bli klappad! 

Jag berömde honom såklart massor och talade (med bebisröst) om för honom hur duktig och modig och fantastisk han är. Vännen som var här skrattade åt mig…bara för att en timme senare själv sitta och gulla med katterna med mjuk bebisröst 😂 Man blir som man umgås? 

För egen del vet jag inte om det är rätt väg att gå att tvinga mig till att göra saker som skrämmer mig… Det verkar inte hjälpa mig utvecklas nämnvärt på sikt. Jag är fortfarande skräckslagen inför en del saker även om jag tagit mig igenom liknande många gånger förr. Och jag vet ju att det inte är farligt. Ändå blir stresspåslaget så stort att jag glömmer andas, glömmer tänka och vet knappt vart jag ska ta vägen. 

Det är enormt svårt att förstå för andra. Det förstår jag. För jag har också svårt att se andras utmaningar i sådant som jag inte har några problem med. Det låter kanske osympatiskt, men vad jag menar är att det är svårt att förstå alla delar av vad någon annan upplever om man själv aldrig behövt reflektera över just de sakerna.

Kanske är det just därför Maxi är så mycket min katt. För att vi är lite likadana. Blir så skräckslagna av de mest vardagliga ting att vi inte ens flyr, utan bara fryser,( på sin höjd fräser), och efteråt sover i flera dygn av utmattning och lättnad att ha överlevt.

Och ändå så smälter vi in som vilka som helst i världen. En katt och hans konstiga människa. 

Om

Sista bilden, jag idag;

"Vem har ställt en brontosaurus ovanför min tv"? För att en sekund senare komma på att...just det. Det är ju jag som ställt den där. Och det är såklart inte en dinosauriehals, det är en kattsvans! 😂