En sorgens dag
När jag först läste om vad som skett i Visby var reaktionen uppgivenhet och ilska. När sedan det dök upp en kommentar om att kvinnan arbetade med frågor på området psykiatri fick jag en klump i magen. Några namn dök upp för mitt inre. Strax därefter släpptes
namnet och det blev ofattbart. Så svårt att ta till sig. Så fruktansvärt svårt att förstå. En av de tre jag med skräck tänkt på.
Vi träffades första gången för kanske tio år sedan. I Stockholm på ett möte om framtida arbete på området psykisk hälsa i Sverige. Jag var med en kollega som representant för Skåne. En liten grupp på åtta personer var vi som samtalade en heldag ute i
Johanneshov.
Nu är det ett tag sedan vi hördes. I höstas tror jag det var. I samband med Skåneveckan. En del personer i arbetet med dessa frågor sticker ut genom sitt engagemang. Det gjorde Ing-Marie. Hon lyckades göra och bidra med så mycket, men ändå alltid
ha tid och värme över till att uppmuntra och svara på stort som smått.
Mitt arbete känns om möjligt ännu mer meningsfullt och viktigt nu. Att vi som finns kvar vågar. Att vi fortsätter driva dessa frågor. Vara engagerade, vara med och synas i olika sammanhang. Och vi är många som kämpar tillsammans, som gör skillnad
och som är starka i vår gemensamma kamp.
Hat, hot och våld är ingenting som kommer få segra. Aldrig!
Kommentarer
Trackback
