remiss.blogg.se

Det har varit mycket känslor och även lite tårar denna vecka. Mycket som har kastats omkull. Sådant jag trodde jag visste om mig själv som inte stämmer och annat som jag inte hade en aning om som tillkommit. Mer om det så småningom. 

 

14 timmars sömn och huvudvärk. Jag behöver skriva, men det är samtidigt så mycket som snurrar att jag kanske först behöver få sortera bland tankarna i stillhet. 

Anhörigbiten...den kändes som en utmaning i sig. Någon förälder som kan beskriva mig som barn finns inte. Någon partner som kan förklara hur jag är i vardagen har jag inte heller. Funderade på att be barnens pappa om hjälp. Men valde att inte göra det. Vill inte att han ska tycka jag är mer besvärlig än han redan tycker. 

Tillslut bad jag min syster. Med hela ett dygns framförhållning för att jag gått och dragit mig för att fråga... Har så sjukt svårt att be om hjälp fastän jag behöver den. Trots att vi numera, i vuxen ålder står varann nära. 
Vi lekte tillsammans i perioder som barn, men kom varann nära på riktigt först efter att min äldsta dotter föddes. Sedan dess har jag ofta tänkt på hur lika vi är och att hon är en av få jag inte behöver förklara eller ursäkta mig för hela tiden. För hon förstår. Precis som jag förstår henne. Vi kan hantera varandas känslokaos och skräms inte av det. 

Så att den spontana reaktionen från psykologens håll blev "Jag förstår inte att ni lyckas ha en relation" var inte vad någon av oss hade väntat sig. 

Det är något jag kommer behöva fundera mycket kring framöver. Vad hon såg som vi har missat. Eller om det var hon som missade något? Och om det är så, att vi borde ha svårt att fungera ihop - vad är det då som gör att vi ändå lyckas? För det hade varit värdefullt att implementera i andra relationer i så fall. (Eftersom de många gånger har en tendens att inte fungera så väl för mig).

Jag tror vi är lika i grunden. Att vi har - rent genetiskt - liknande utformade hjärnor. Vi är intensiva, lättuttråkade, känsliga, med stort behov av kontroll, ordning och förutsägbarhet. Nära till känslor av alla slag och lika lätt att slå om från ilska till tårar, till skratt.

 

Men (precis som psykologen också var inne på) så har vi utifrån upplevelser, relationer och erfarenheter formats åt olika håll. Lärt oss hantera vardagen och våra utmaningar på olika sätt. Och det är vad som gör att vi också kan hantera varandra, att vi oftast fungerar som kugghjul som hjälps åt. 



Ni har mot alla odds lyckats bli varandras känslomässiga kompasser, sa hon. 
Visst låter det fint? 
Jag känner en enorm lycka, tacksamhet och kärlek inom mig över det nu. 
För att det är såklart inte självklart att ha en sådan relation till ett syskon. Särskilt inte med en barndom som kantats av missbruk, våld och otrygghet. Och med redan (från normen) avvikande funktionssätt.

Och jag är både ledsen, tacksam och väldigt faccinerad över att få insikter kring min roll i olika relationer.
"Att lyckas ha en relation". Med en älskad syster...? 
Det låter ju så enkelt. Så självklart. Att bara höra ihop, känna kärlek, gemenskap, omsorg för varann. Likaså för en bror, en förälder, ett barn, en vän, en partner... Och ändå så är det så mycket annat än just självklart. Det går upp för mig hur svårt det är att på alla nivåer få kugghjulen att snurra hyfsat friktionsfritt. I alla relationer! 

Så att jag ändå har flera personer i mitt liv som fortsätter försöka och som har överseende med mina imperfektioner - hur fint och stort är inte det?! 

Nu ska jag börja skriva hälsningar inför alla hjärtans dag (inte för att dagen i sig bör vara enda dagen att visa kärlek och tacksamhet, utan för att den är en bra påminnelse om att göra det i en i övrigt stressig värld). 

Love will always be my religion!