remiss.blogg.se

Yngsta dottern har börjat kolla på smurfarna. Serien från 1981... Gammelsmurfens 522 år får mig att börja fundera på det här med ålder. Om man blev sådär 600 år, då hade de första hundra lätt kunnat gå till att komma fram till vad man vill göra med sitt liv. Och sedan utföra det de resterade 500.

Nu är det lite snålt med år i det avseendet, tycker jag. Låt säga att man lever i 80. Varav de sista 20 i mindre bra skick. Det lämnar inte mycket utrymme för misstag och att testa sig fram direkt. Undrar hur det kommer ändras i världen i takt med att livslängden ökar?

Saknar någon att diskutera sådant med! Eftersom jag fick barn relativt tidigt så har de flesta runt mig inte hunnit i kapp än. De har har barn i åldern 0-7 år och ja, det tar nog några år till innan de kan ha några längre eller djupare samtal. (Tycker jag precis börjat få mer tid själv igen, utan att behöva hålla konstant koll).

Så vad gör man? 

I mitt fall mailar man sin morbror och skriver lite om parallella  universum och annat värt att prata om. Och får ett så invecklat och påläst svar tillbaka att jag måste slå upp hälften av ordens betydelse. Tillslut hör han av sig och frågar om jag tog illa upp och tyckte han var "snobbig" i sitt svar och attityd. Det är det sista jag skulle tänka om min morbror. Han betyder så mycket för mig att jag nu blir lite tårögd av att skriva om honom.

Jag älskar att han introducerade mig för filosofi redan som barn. Presenterade klassisk musik, inveg mig i sitt projekt om Peer Gynt. Hur han lärde mig spela schack och uppmuntrade min läsning. Men också tog med mig ut för att hugga julgran, åka hölass, elda löv, skjuta gevär och bygga gärdsgårdar. Hur han visade högar av djurskelett i skogen, lät mig såga i slaktade djur och berättade skräckhistorier som fick mig att ligga sömnlös i flera nätter i rad sen. (Oj, vad min mormor var arg på honom vid de tillfällena). 

Han var en närvarande vuxen på ett annorlunda sätt. Särskilt för mig som var äldst och ofta inte hanns med. En manlig förebild, men också en mänsklig förebild. Numera ser jag många likheter med mitt eget sätt att fungera. Ogillandet av fysisk beröring, oviljan att vara hemifrån för länge, behovet av egentid och av ett eget utrymme i hemmet. Den känslomässiga kopplingen till musiken och till det skrivna ordet. Intresset för historiska ting och människoöden, särskilt de av mörkare slag. 

Och åh, att få vakna till orgelmusiken. Förknippat med så mycket trygghet. Att vakna till/av levande musik som fyllde huset var att vakna med en känsla av glädje och lycka - över att vara på en trygg plats. Där alla dagar oavsett slag på ett sätt var bra och fina för inget hot fanns över oss. Det har satt sig djupt. Och att höra levande musik är än idag som att trycka på en knapp där mitt inre blir helt mjukt och varmt.
I höstas vaknade jag en dag av att någon spelade gitarr. Det lät så nära att det inte kunde vara utanför lägenheten. Förstod inte, men bara lyssnade och njöt en kort stund innan jag gick upp och insåg att det var äldsta dottern som spelade!

"Det är lätt att lära sig via Youtube", konstaterade hon som svar på min frågande blick.

I morgon går de till sin pappa. Och lämnar ett tomrum och en tystnad efter sig. Men en vecka går snabbt. Åt båda håll. Tur jag har dunbollarna när stor del av arbetet blir hemifrån även kommande vecka!