remiss.blogg.se

Ännu en bok utläst. Och det lämnar som alltid en viss känsla av tomhet kvar. I det här fallet var det titeln som tilltalade mig. "Döden och andra lyckliga slut". Kapitel ett skapade en lite olustig känsla. Det var mycket igenkänning på ett underligt sätt... Jag hade faktiskt ingen aning om vad boken handlade om. Varken att huvudkaraktären hette Jen (Jennifer) eller att hennes upplevda trötthet skulle leda till dåliga svar på de blodprover som togs. Men handlingen tog snart annan vändning, tyvärr en alldeles för uppenbar sådan för min smak. Och för mycket av en romantisk saga med långa, rätt trista beskrivningar.

Ibland kan jag uppskatta detaljerade beskrivningar där alla sinnen ryms. En slags ordporr som fångar, fängslar och är en njutning i form av en text uppbygd så skickligt att jag aldrig vill att den ska ta slut. Säkert spelar tillfället också in. Mitt eget sinnestillstånd. Förmågan att ta in, uppleva och uppskatta. 

"Egenmäktigt förfarande" och "Utan personligt ansvar" hör definitivt till den kategorin av böcker för mig. Jag vet att många finner dem överskattade och utan handling. Men för mig är de mästerverk.

Mitt eget skrivande blir kanske mer sporadiskt framöver. Kanske inte. Det beror på mående. Yrseln kom tillbaka i mellandagarna. Jag gjorde det jag gör bäst. Förnekade. Men senaste dygnen har varit mer än vad jag kunnat hantera. Lukten av kattmat i kombination med att behöva sätta ner skålarna… Fått lägga mig på golvet mer än en gång för att inte svimma. Så igår kontaktade jag tillslut min vårdcentral. 

"Din läkare är sjuk denna vecka, vi ber honom återkomma i nästa". 

Läkaren återkom efter exakt 45 minuter. Hemifrån. Och även om jag ville säga nej till att han jobbade när han var sjuk så var jag också så otroligt tacksam. Det känns ju nästan som att jag…spelar roll och är viktig att ta hand om.

Jag förstår hur unikt det är med sådana läkare. Har bara träffat en läkare av det slaget tidigare. Det var inom psykiatrin. För en massa, massa år sedan. Han ville få mig att lova honom att uppsöka psykakuten under sommaren om det blev riktigt illa. (Inte en chans)! De kan och kommer hjälpa dig, försökte han. 

- Erbjuder de dödshjälp, frågade jag? För om jag söker mig dit så är det den enda hjälp jag i det läget kommer vilja ha. 

Han gav upp och skrev numret till sin sommarstuga på en lapp. 

Jag behövde aldrig ringa honom. Bara vetskapen om att han skulle avbryta sin semester för mig var tröst nog i jobbiga stunder.