remiss.blogg.se

Vet inte om vi stressar mindre än andra barnfamiljer på morgonen. Jag menar, jag tjatar om kläder, frukost och att borsta hår och tänder. Skyndar på. Så att vi alla tre kan lyckas komma i tid (någon gång ibland i alla fall).

 

Men vi lyckas nästan alltid med att känna gemenskap, ha kul och skratta/skämta under tiden vi stressar iväg. Det är så mycket värt för mig och hela min dag att morgonen känns bra. Tror detsamma gäller för barnen. En dålig start på dagen är svår att skaka av sig och blir hängandes som ett mörkt moln över en. 

 

På tisdag i nästa vecka påbörjar jag min roll som utvecklingsledare. Mycket nytt och en hel del som säkert kommer innebära rejäla utmaningar... Men jag är faktiskt redo för det. 

Känner sedan i höstas att jag lite landat i vem jag är i mitt arbete och min yrkesroll. Har de senaste åren försökt tona ner det personliga i försök att bli mer lyssnad på, tagen på allvar  och låta mer professionell. 

 

"Oversharing" är inte alltid (sällan)? av godo. Och att känna in motparten, sammanhanget och vad/hur mycket som bör lämnas ut vid varje tillfälle är viktigt, (särskilt i sammanhang med barn och unga).

Samtidigt som det personliga är det som skapar närhet, förtroende och ett öppet, tillåtande klimat. 

Det är en balansgång att dela lagom mycket. Både för egen del, men också i att kunna och våga avbryta i ett läge där någon annan blir för personlig.

Men vem har egentligen rätt att avgöra det? Vad någon annan ska dela med sig av? 

Jag eftersträvar absolut inte en tystnadskultur. I riktigt nära relationer bör allt kunna berättas för varann. I mindre sammanhang, med några få närvarande får man nog försöka bedöma reaktioner, kroppsspråk och ansiktsuttryck för att fånga upp när något blir obehagligt för någon. I större grupp (klasser, konferenser och liknande) handlar det lika många gånger även om den som själv delar med sig. Att det kanske inte är genomtänkt och kommer leda till ångest senare. 

I både mindre- och större sammanhang så är det rimligt och vettigt sett till ovanstående att (av)bryta ibland tycker jag. Men sättet att göra det på är oerhört svårt... Tar gärna emot tips på hur man kan göra utan att det uppfattas förminskande/nonchalerande/oartigt eller på andra sätt inte blir bra. 
I sammanhang med barn (mina eller andras) räcker det oftast med en blick för att anledningen är så uppenbar. Vid andra tillfällen desto svårare. 
Sedan ska man väl aldrig utgå från att någon annan har samma preferenser av vad som är "för mycket" som en själv. Det är jag själv ett bra exempel på.

I vilket fall har jag landat i att vara formell inte alls är något för mig. Jag är personlig även i arbetet och det är så jag vill vara. Vid alla tre uppstartsmötena jag hållit i år har jag inlett med det. Som en påminnelse - mest för mig själv - kring varför jag arbetar med det jag gör. Varför det spelar roll för mig. Och det känns så bra att kunna markera "det här är vad ni får vid sidan av min kompetens och passar det inte så är jag inte intresserad". Okej...kanske lite väl kaxigt med tanke på arbetsmarknaden just nu och att jag trots allt är beroende av att ha en inkomst. Men på något sätt så måste jag ändå våga lita på det jag kan. Och få göra det med känsla istället för en jakt på resultat.

Responsen hittills har visat att jag är på rätt väg. I alla sammanhang. När jag lyssnar på hjärtat blir jag den jag är. Med mer tålamod, lugn och glädje. 

"Mamma! Du sjunger!!" 💞