remiss.blogg.se

Ibland behöver man bara ta en skrivpaus under dagen. Som nu. Väldigt skönt att ha ett arbete som tillåter det. Utan flexibliteten hade det aldrig fungerat med heltid för mig. Inte längre än två veckor i alla fall. 

Läser om Clara Törnvall. Om hennes bok. Om förutfattade meningar. Och ju bättre skådespeleri desto svårare att bli tagen på allvar. 
I morgon får jag äntligen den utredning som borde ha gjorts redan när jag bara var något år gammal och inte lät någon hålla mig i famnen. Inte ens min mamma. Utredningen som det tagit mig hela livet att komma fram till - för att jag har spelat min roll så väl i alla yttre sammanhang. Som liten alltid den snälla, lugna flickan som aldrig sa nej. Som belönades och uppmuntrades för sin intelligens och hur ordentlig hon alltid var. Men ordningen har ett högt pris. När allt som inte följer den blir ett inre känslokaos. 

 

Jag har bett om hjälp. Men alltid backat de få gånger jag nått fram. När någon börjat ta sig in och se att allt kanske inte är okej...då gör jag det okej. Då lägger jag all energi jag kan uppbåda för att övertyga om hur alldeles perfekt allting är.
Med tiden, med åren så har jag börjat ta mer plats. Vågat säga ifrån, vara obekväm och påtala när det inte känns bra. Men känslan av att...inte riktigt vara rätt. Inte helt passa in, den kvarstår. Jag gör nog mycket på sätt som andra lätt misstolkar tror jag. 

I morse när jag såg mig i spegeln tänkte jag "jag skulle haft någon som mig själv i mitt liv". 
Som fixar saker genom envishet och att fånga upp lite allt möjligt i olika sammanhang. Praktiska ting som lägenheter och jobb. Men också och kanske framförallt som vågar och tvingar mig konfrontera mig själv och ta tag i saker och ting. 
Eget ansvar i all ära, men ibland behöver nog de flesta av oss någon som kan se och påpeka det vi själva missat. Trots att det är svårt både att säga till någon annan och att ta emot den sortens information tänker jag. Men viktigt ibland.

För ganska exakt ett år sedan sa tre helt olika personer nästan samma sak till mig. Så jag antar att det var uppenbart och något de behövde göra mig medveten om. Alla var tydliga på olika sätt. Det gemensamma var att jag aldrig behövde tvivla på att det var av omsorg och kärlek de valde att påtala vad de upplevde. "Hårdast" var min syster som konstaterade "Du har förändrats". För att sedan tillägga med skarp ton "Jag gillar det inte alls". 
Men jag tyckte de hade fel. Jag var precis som jag alltid varit. Och viftade nog mest bort det hela. Att få höra det från flera olika gjorde ändå att det var svårt att helt skaka av mig. Och idag vet jag att de hade rätt.

Det blev visst ett sidospår...som med det mesta jag försöker göra. Vad jag skulle komma till var att vid det läkarbesök i somras när jag blev sjukskriven på grund av utmattning/depression (med anledning av allt som hänt på kort tid) berättade om det som varit tufft. Och fick följdfrågan; 
- Du ser att din sambo, din dotter och även dina knappt bekanta behöver hjälp och ser till att rodda med utredningar, samtalsstöd, provtagning och annat. Men du ser inte dig själv i detta? 

Fast jo, det gör jag. Jag är väldigt medveten om mönstret. Jag tillåter andra ta den tiden och energin. För på sätt och vis ger det mig också något. Och då menar jag inte tacksamhet. Utan att det upptar hela min tillvaro. Något som gör att jag inte har utrymme att tänka på eller alls känna efter hur jag själv mår särskilt ofta. (Mer än att emellanåt gråta av trötthet). Smart va? Win-win. Ett tag i alla fall. Sen behövs jag inte mer. (Döttrarna är såklart annorlunda. De förstår sig nog inte heller på mig. Men jag tror och hoppas de ser det positiva främst och att det alltid ska väga tyngst. Precis som det gör inom mig). 

I vilket fall, jag förstod vad jag borde göra och sa okej till remissen ang. utredning. 

En diagnos spelar ingen roll för mig egentligen. Jag vill inte ha fler mediciner. Inte mer terapi. Inte någon instruktionsbok för hur jag ska göra för att fungera bättre. Jag vill bara få höra att jag fungerar precis som jag ska utifrån den mall jag är stöpt ur. Låter det konstigt? Att inte söka efter en lösning? Vilja bli som "alla andra"?


Jag är intelligent, knäpp, sarkastisk, intensiv, lättuttråkad, djup, känslosam, temperamentsfull, barnslig, busig, iderik, introvert, lojal, trött, envis, nyfiken, bekväm och en massa annat. En del egenskaper uppskattas, andra inte. Som med de flesta. Jag vill bara förstå varför det är så svårt för mig med en del saker. Kräver så mycket energi. Blir sådant inre kaos av känslor. Varför så mycket ofarliga saker skrämmer mig och får mig att stänga ute alla andra. Varför jag ofta kommer fram till att jag inte förstår. Att jag blir förvånad över det andra ser som självklart.

Nu ser jag mest fram emot att få veta vad de kommer fram till efter i morgon. Vad jag ska göra med det sen får bli en fråga för framtiden. Har några dagar (kvällar) av mental återhämtning sen i alla fall innan barnen kommer. Och dagar fyllda av jobb! Innan jul trodde jag det skulle bli svårt att få ihop deltagare till de infoträffar jag håller i nu i januari. Hade helt fel. 

  

Här är förresten länken till texten om Clara Törnvall om någon blev nyfiken :) 
https://www.expressen.se/damernasvarld/livsstil/clara-tornvall-kvinnor-autism-diagnos/