Väntan
Hur kan någonting så bra samtidigt vara en så stor källa till sorg? Sover knappt, drömmer, vrider och vänder på mig, vaknar i en känsla av att vara på fel väg.
Rädd är en underdrift. Snarare skräckslagen, och ibland bryter det igenom. Då och då förlorar jag kontrollen och inser att snart kanske det ändå är dags att våga. Släppa taget om det välbekanta och tillåta något nytt. Jag vill inte dö med vetskapen
om att jag aldrig vågade någonting. Att jag valde att inte kämpa och leva fullt ut.
Känslorna är så motstridiga och det får mig att vilja vänta lite till. Skjuta upp livet tills jag är redo… Den kanske största livslögnen av dem alla. Att vänta på sitt redo kan vara att vänta för alltid. Eller att komma försent.
Kommentarer
Trackback
