remiss.blogg.se

Jag älskar dig.
Utan förbehåll och utan slut.

Och jag önskar jag kunde hata.
Åtminstone hata det faktumet.
Men jag vet nog inte riktigt vad hat är.
Jag har aldrig riktigt förstått.

Min mamma förklarade någon gång när jag var liten att det är en känsla av att tycka så illa om någon att man önskar att personen var död. Det har alltid varit min måttstock. Vet inte om den är sund, men utifrån den har jag vad jag kan minnas bara en enda gång i livet känt så...
En kort stund, någon minut.

Då låg jag i en soffa, med ett långt blödande sår över bröstet och magen. Och blodiga handleder precis lösgjorda från hårt knutna band. Jag blödde på fler ställen och bredvid mig låg både den rostiga kniven och han som orsakat mina skador. Hans förakt och självgodhet när han konstaterade att jag fick skylla mig själv väckte en känsla av att vilja ta kniven och hugga honom med den i bröstet. Det gjorde jag såklart inte. Jag rafsade ihop det jag kunde hitta av mina kläder och åkte därifrån. Duschade i timmar och intalade mig själv att han hade rätt.

Jag har inte kommit över det än. Kommer nog aldrig göra det.
Även i de finaste av stunder jag haft efter det med någon av de få som fått komma riktigt nära finns en vaksamhet. En rädsla som emellanåt dyker upp på nytt och drar ner mig. Förstör det redan så sköra som finns i alla relationer som betyder något.

Kanske är jag inte kapabel att hata.
Eller i alla fall inte att upprätthålla ett hat.
Men jag kan älska. Och jag älskar.
Så mycket att det ibland gör ont.
Det är mitt främsta vapen och det är något ingen ska få ta ifrån mig.
Om det kommer en dag när jag hatar istället för att förstå.
Då har jag förlorat.