remiss.blogg.se

Eller opposites attract? 

Verkligheten och vad som fungerar bäst kanske ligger någonstans däremellan. Det är ju roligt att prata om intressen med någon som delar dem. Men efter ett tag så inser jag ofta…att jag lika gärna bara kunde ha pratat med mig själv. Och att det vore ännu roligare att prata med någon som lyfter in helt nya perspektiv. Introducerar för mig ännu oupptäckta ting. Artister, band, författare, konstnärer, resmål, mat, vanor, ovanor och allt möjligt annat! Kan inte tänka mig något mer berikande än att fylla på min värld med mer att fascineras av och förälska mig i. 

En gemensam grund däremot är viktig tror jag. Ett liknande sätt att se på världen och människorna i den. Att resonera liknande avseende att ge och få förtroende. Bjuda in, öppna upp och ha någorlunda samma syn på vad en relation ska innehålla. En något sånär likartad uppfattning om vilka oskrivna regler som gäller och som vad som är "heligt" och inte till för någon annan utanför relationen att ta del av. 

Det är såklart olika vad man vill i dessa frågor. Öppna relationer tilltalar ändå en del... (Men är något som för mig är otänkbart). I stor mån tror jag också att det spelar in vad man fått med sig från barndomen. Kring hur det "ska" vara. (Även hur det inte ska vara…och ändå söka upp det välbekanta eller själv skapa det). 

Jag är uppväxt med enbart en förälder. Och det gör att det känns helt okej vara själv. Även om jag tycker det är fint att vara två. Att ha någon som finns där när man vaknar av en mardröm mitt i natten. Som blir glad när man kommer hem och att ha någon att äta middag med. Men det är inte vad jag ser som det enda rätta. Och det är till stor fördel för mig själv. Att jag inte är vilse när jag är ensam. 

Jag vet vad jag vill och var jag står. Vad jag kan kompromissa om och vad som är viktigt för mig. Men det blir såklart svårt i praktiken emellanåt ändå…

Man vänjer sig vid det mesta. Även vid att inte vara välkommen. Det har trots allt hänt mig flera gånger genom livet. Med partner, med vänner och med familj. Det var en del som kom fram i den utredning jag gjorde. Att jag inte vill se dessa saker. Hittar ursäkter och förklaringar och tillåter andras exkludering av mig. Från barndom till idag. 

Det är oftast inte någon som sagt det rakt ut, men att aldrig få vara med eller bjudas in, aldrig presenteras och introduceras för någon, nästan gömmas undan och definitivt inte vara någon att vara stolt över…ja, det sänder ett tydligt budskap ändå (som jag blundat/blundar hårt för);

"Du passar inte in". 

"Jag skäms över dig". 

"Jag menar inte allvar med oss och därför får du inte etablera några relationer med människor i mitt liv ". 

"Jag har dig bara vid sidan av någon annan, så därför kan jag inte ta med dig ut" 

Etcetera. 

(Ibland har det gjorts väldigt medvetet, andra gånger mer utan reflektion kring hur det känns för mig eller till och med i en egen övertygelse om att det är för mitt bästa). 

Det oschyssta i det är att framför allt att inte kommunicera. Inte vara tydlig, utan vilseleda för sitt eget syfte. Klart det är enklare att ha två flickvänner som inte vet om varandra än att hitta två tjejer som går med på det villkoret…

Men det är inte okej att låta någon tro något annat än det som verkligen är. Det måste finnas kommunikation. Ärlig sådan. Där även tvivel får plats och i vilken inga andra syften än uppriktiga känslor spelar in. Förtroende och tillit. Till hundra procent. En respekt för varandras tid och liv. Alla bör ha rätt att själva välja om de vill vara partner nr 2 eller hellre hittar någon som de är den enda för. 

Hellre sanningen från start än en vacker lögn och ett smärtsamt uppvaknande. 

Jag vill aldrig mer, aldrig någonsin igen få höra att något jag litade på (när jag utgick från att vi båda menade det vi sa) bara var tomma ord. Att det egentligen aldrig var på riktigt. Faktiskt oavsett anledning. Björntjänster är inte av godo. Korten på bordet och sen har jag rätt att avgöra om villkoren är något för mig. Och omvänt såklart. Inga dolda kort, inga jokrar, inga ess i rockärmen. Mitt liv är kanske bara en kort tid, en oviktig vistelse på denna planet. Men det är min tid! Mitt liv! Ingen annan får ta av det som är jag - bara för skojs skull. 

Känslan det lämnar, av att inte ha förstått någonting, trott på en saga uppbyggd av fina ord i linje med mina drömmar… den är så svårt att komma över. En genomgripande rädsla över vem man egentligen kan och ska våga lita på. En oro att vara för dum för att förstå spelet och bara bör hålla sig borta från det. 

När den du trodde alltid skulle finnas där för dig plötsligt släpper din hand och bara räddar sig själv. Tar på sig sin syrgasmask och lämnar planet utan att se sig om.