Julafton
Fick ett meddelande på Messenger…
En länk och texten "Ditt paradis".
Det var den här videon:
Nu bara skrattar jag och tycker det var kul att det blev så fel. Fick en liknande grej i veckan av en annan vän. Hon fattade inte alls mitt svar och då insåg vi båda att det nog var fel video. Skulle ju kunna bli helt galet!
Precis haft besök av barnen. Fick de mest fantastiska kylskåpsmagneter av äldsta. Kan inte sluta titta på dom. Något av det finaste jag någonsin fått. Så mycket tid det måste ha tagit att göra dessa. Till mig! På alla mina fyra pälsklingar. Nu ska jag och Ozzy fixa middag. Maxi sover. Det är slitsamt med julafton. (Han har öppnat ett paket, ätit godis och tittat på sin avlägsna kusin Bagheera på tv).
Life as a cat mom
Vaknade i morse och hade ont överallt.
Inte för att jag är sjuk. Tyvärr inte heller för att jag har tränat.
Däremot bäddade jag rent i sängen igår… Nej, fullt så dåligt skick är jag inte i så att det orsakade smärtan. Men mina katter fullkomligt älskar rena lakan. De har alltså sovit i sängen med mig i natt båda två = jag har legat i de mest obekväma ställningar hela natten för att inte störa dem.
Ledighet.
Tror aldrig jag längtat så mycket efter ledighet som nu. Jobbade fram till 19 idag och nu är det tvätt. Men med start i morgon så har jag semester!
Känns lite konstigt att ha semester och inte ha barnen… Vad fyller man all ledig tid med då liksom?
Jag vågar knappt skiva det, men har bestämt mig för att stanna hemma med katterna över jul. Bara jag och dom.
Först kändes det sorgligt och lite skrämmande. Men ju mer jag tänkte på det desto mer tilltalades jag av det. Dagar då alla andra är upptagna med sina närmsta = totalt social tystnad och ro att bara vara.
Det finns få saker som skriker "misslyckande" som att inte ha en egen familj att fira jul med. Enligt andra, bara gällandes mig och i mitt huvud bör tilläggas. Men förnuftet säger samtidigt att det spelar ingen roll vad andra tycker och tänker. Vem bestämmer att det är mer tragiskt att vara ensam under julen än annars? Och det finns olika slags ensamhet.
Den här julen tenderar dessutom bli en av de bättre de senaste åren.
2019 grät jag mig igenom hela julen och trodde jag nått någon slags botten avseende hur förtvivlad man kan vara utan att vara deprimerad. Men 2020 bevisade mig fel. Det gick att vara ännu mer förstörd av sorg. Får fortfarande en klump i magen av att tänka på hur livet kändes då. Förra året började det kännas lite fint igen. Någon slags varm julkänsla trots allt som var och varit tufft.
I år…ja, det känns faktiskt ganska bra. Om än lite ensamt. Funderade på julmat, men gillar det ju inte ens särskilt mycket. Så skippar det till förmån för sånt jag uppskattar.
Ska tända massa ljus, äta ost, dricka vin, läsa och se på film. Katterna ska få grädde och godis. Mina små älsklingar och de absolut finaste dunbollarna jag vet!
Förberedelser
100 % igenkänning!
Trasig
Jag hade tänkt att jag skulle stanna i Malmö efter julshowen i kväll. Äta middag och ha en helkväll där. Det är ju ändå lördag. Men det enda jag kunde tänka på medan julsångerna betades av en efter en, var att få åka hem. Krama min Maxi och vara ifred resten av kvällen. Kunna vara precis så ful och ledsen som jag är. Bara för mig själv. Utan vare sig medlidande eller uppmuntran.
Jag är allt annat än stolt över hur jag betedde mig. Vet att jag gjorde honom besviken. Kanske till och med ledsen. Men jag kunde bara inte. Orkade inte.
Nästan alltid annars lyckas jag hålla ihop. Upprätthålla en fasad och en representabel yta. Uppvisa en lättsam, behaglig och social version av mig själv. Det är faktiskt ingen lögn fullt ut. Dessa sidor finns de med inom mig och kan plockas fram. Men vissa dagar sitter det längre in än andra att lyckas med det där leendet. Idag gick det inte.
Det känns som en del av mig har dött. Som att en låga inom mig har blåsts ut för gott och att en del av den jag en gång var har trampats sönder och omöjligt kan återställas.
Jag vill inte låtsas mer. Vill bara få vara och fungera som den jag är. Utan att ifrågasättas för att jag är annorlunda. Som så många gånger förr skriker hela mitt inre efter att få komma hem. Hem som i att finna ro. Hem som i att inte ha ont i själen mer.
Jag vet inget annat än att då och då återkomma till den känslan. Den har alltid funnits där, som en ensamhet inom mig oavsett vad jag har runt omkring.
Long cold winter
I did it!
Jäklar vad jag har stressat i veckan för att bli klar med allt som kräver två händer… Som att slå in och skicka iväg årets julklappar, fixa inför kommande julfest(er) och annat praktiskt. Lite tidigt egentligen, men så får det bli i år. (Satt lappar på det som skickats om att inget får öppnas förrän den 24:e, så hoppas jag har lydiga vänner) 😆
I morse (ja, konstigt nog en lördag) var jag inne på sjukhuset i Malmö redan vid 09 för operation. Gick oerhört smidigt och skyndade mig sen att köra hem innan bedövningen skulle börja släppa.
Nöjd med hur väl jag klarat av alla delar av det här. Allt från fixandet nämnt ovan, till förberedelser av mat kommande dagar, ta mig upp och iväg, behålla ett lugn genom ingreppet och sedan ta mig hem (även om det var lite meckigt att få på mig bilbältet och klara av att växla med vänsterhanden).
Tyckte faktiskt jag var värd lite uppmuntran, kärlek och en present efter det. Varsågod till mig, bra jobbat och allt sånt där säger jag till mig själv och belönar mig med en konsertbiljett 🤩
Någonstans måste det väl finnas någon som är lika tråkig som jag?
För några veckor sedan var jag ute med ett gäng vänner (kollegor och fd kollegor). Vi började med middag och tog sedan en drink på ett annat ställe. En väldigt lugn kväll, men samtidigt så härlig. Med mycket skratt, samtal om allt möjligt och inte minst välbehövligt påfyllande av energi.
Runt 22 begav vi oss alla hemåt. Jag och en till tog tåget tillbaka till Lund. På stationen hämtades vi upp av hennes man och jag fick skjuts hem.
Och jag konstaterade att det är precis så jag vill ha det. Jag vill inte vara ute på klubbar och träffa nya människor i nån större utsträckning. Jag är tråkig, det har jag fått höra och det vet jag. Men jag är nöjd med att vara det.
Jag vill ha min speciella person. Någon som betyder allt. Någon som vet det. Som förstår hur jag fungerar och vet att det aldrig finns minsta risk att jag ens skulle se åt någon annan. Någon som känner detsamma för mig.
Den tryggheten. Den kärleken.
Kunna gå ut med vänner. Ibland på varsitt håll, ibland tillsammans. Få det sociala utanför hemmet. Men veta var vi hör hemma.
Min dröm är att sitta på tåget efter en middag och något glas vin på egen hand med vänner i Malmö. Nån gång ibland. Och sedan mötas upp på stationen av någon som saknat mig. Få tillbringa resten av kvällen med honom. (Även omvänt såklart).
Precis så enkelt. Så tråkigt. Så perfekt.
