What’s broken…
Jag är nog lite dum. Inte i den något felaktiga bemärkelsen elak och egentligen inte heller i form av att vara ointelligent. Snarare lite oförstående inför sånt som borde vara självklart vid min ålder.
Naiv/godtrogen kallar mina syskon mig. Hade det inte varit för att det gäller mig själv och ställer till det för mig emellanåt så hade jag nog tyckt det var en rätt fin och älskvärd egenskap. (Sådär som små barn tror att hela världen är god och att alla andra människor vill dem väl). Riktigt så är det ju inte för mig. Jag är smärtsamt medveten om all den ondska som finns.
Men vissa vardagliga saker i livet blir till insikter som känns överväldigande. Sådant som de flesta andra förstått för länge sen. Men som jag inte riktigt kunnat förstå fullt ut.
Jag har tex alltid tänkt att det är både viktigare och "finare" (alltså inte som i bättre) att älska andra än att själv bli älskad… Ett visst mått av dålig självkänsla spelar säkert in i det, men mest så är det vad jag kunnat läsa mig till, fått höra och därmed tagit till mig och levt utifrån.
Tills igår. Och ja, jag känner mig omåttligt dum över att jag först då förstod storheten i att bli älskad. Vilket jävla privilegium och förtroende det är att få vara någons trygghet, någons lycka och val. Att få se värme i någons blick och känna sig utvald.
Det kräver mod att älska. Och det modet har jag alltid haft. Men inte insikten om att någon faktiskt till fullo skulle kunna älska mig tillbaka. Det är ju liksom…bara jag.
Och jag tänker att kanske är det vad alla klyschor om att älska sig själv härstammar ur. En förståelse för att den man är kan älskas. En acceptans av sig själv, snarare än självkärlek.
Jag vet inget annat än att försöka passa in och vara bra nog. Och jag vet inget annat än att ständigt känna att jag misslyckas. Tror det är en del av mig som är för trasig för att kunna lagas. En del som trampats sönder för så länge sedan och så många gånger igen efter det att jag aldrig kan bli den jag skulle kunnat vara.
