Klarade det!
Nu är semestern slut. Och jag kände mig allt annat än redo att återgå till jobbet i morse. Men så fort jag klev innanför dörren till kontoret så släppte den känslan när mina kollegor blev (iaf verkade) glada att se mig.
Mycket snack, skratt, kaffe och tramsande (samt nån slags racketsport och ett nästan nedrivet tak). Och lite mindre jobb. Men så får det väl vara första dagen. Behöver jag säga att vår chef inte var på plats?
Har inte skrivit så mycket om semestern, varken innan eller under den. Att resa är en jätteutmaning för mig. Älskar att planera. Jämföra priser, titta på hotell, undersöka vad det finns för sevärdheter. Boka biljetter, ladda ner kartor och allt möjligt. Men sen…själva resan. Att vara hemifrån, befinna mig på ett ställe där jag inte har koll. Det tar enormt mycket energi. Särskilt när saker och ting inte blir som jag planerat och tänkt mig. Vilket det sällan blir när man reser. Kortslutningen i min hjärna då får mig att tappa allt vad rationalitet och förnuft heter. Ångest som fysiskt känns i hela kroppen och ett kaos av tankar i försök att få grepp om hur jag ska agera.
Så ja, jag var fruktansvärt orolig inför att resa själv med barnen. Utan någon annan vuxen som skulle kunna styra upp allt om jag inte fixade det.
Och ja, det blev några kaosartade stunder. (Som jag egentligen tror det blir i alla familjer emellanåt). Men mina barn känner mig. De vet när det är inte är läge att pusha mer.
Så vi hade en skön vecka tillsammans, som till större delen var mysig och bestod av mycket bad (barnen), god mat, yoghurtglass och helt underbara vyer!
