remiss.blogg.se

Det pratas och skrivs en hel del i samhället om osunda, toxiska relationer. Hur svåra de är att förstå, upptäcka för utomstående samt utmaningen inifrån dvs att sätta gränser eller till och med lämna/avsluta. 

Men nästa utmaning har jag kunnat hitta ganska lite om… Och den är nog så viktig för att inte bara ha tagit steget till en möjlighet till ett annat liv, utan faktiskt också kunna bygga upp det. Arbetet som krävs för att läka, lära om, börja tolka annorlunda, förstå att en höjd röst inte är detsamma som ett slag, att vara oense inte är detsamma som att överges och att sedan våga gå in i något nytt och kunna stå stabilt genom alla stormar som livet oundvikligen (och för alla) medför. 

Människor är flockdjur. Med olika roller bör tilläggas! Jag är av sorten som iakttar, fångar upp, är känslig och inkännande. Märker när något inte stämmer, planerar, pysslar om och förebygger för min flock. 

Idag behövs inte alla de där egenskaperna. Och det kan göra det svårt att vara en utpräglad personlighetstyp av ett slag som samhället inte längre har någon glädje av. 

Japp, nu kom jag ifrån min tråd igen. Men tror ni är vana vid sidospår vid det här laget. 

Tillbaka till där jag hamnade fel…

Relationer är viktiga, men också svåra. Särskilt om man en gång lärt in något som kanske inte är sunt eller rätt. Och att lära om tar tid och kräver både insikt, envishet och mod. 

Jag växte upp och ifrågasatte aldrig det som var. Som de flesta barn antar jag att jag bara utgick från att alla hade det ungefär som mig. Först i vuxen ålder började jag förstå hur mycket det skadat mig att få höra att flickor saknar värde, aldrig ens ha en chans att vara bra nog och att förnekas i sammanhang med andra. Först när jag själv blev förälder förstod jag hur fel det är. Hur helt galet och fullständigt obegripligt det är att värdera något annat än sina barn högst av allt i världen.

Jag har varit arg, ledsen och förtvivlad. Så mycket frågor som jag hade behövt få svar på. Svar jag aldrig kommer att få. Varför var jag inte bra nog? Varför var jag inte värd att älskas och vara stolt över? 

Det har satt djupa spår svåra att överkomma, sår vars ärr alltid kommer skava. Och det är så svårt emellanåt att inte falla tillbaka i tron på att jag aldrig kommer kunna vara bra nog. 

Ändå har jag vågat ha relationer/partners. Inte många kanske bör tilläggas. Och bara en som höll genom både glädje och sorg. Vet inte varför, vad som var framgångsfaktorn i just den relationen. Men tror det spelar in att han aldrig såg mina behov som hot mot honom och hans person. Vilket för övrigt inte var något jag reflekterat över att han alls ens skulle kunna göra... Förrän någon annan påpekade det. Att han antagligen tyckt att jag var krävande, jobbig och helst bara ville slippa mig. Jag funderade mycket kring det och tillslut, ganska nyligen bestämde jag mig för att våga fråga. (Och kunna be om ursäkt om jag hade begränsat honom och gjort livet svårt genom mina behov av förutsägbarhet och tydlighet). Men han intygade att han aldrig känt att det handlade om honom, att jag misstrodde honom eller ville kontrollera något annat än min egen inre oro. 

Det var en enorm lättnad. För jag kände att han var uppriktig. Vad jag behövde få höra det! Åtminstone en tyngd mindre på mina axlar bärandes mitt samvete.

Tror ingen vill bli hatad och illa omtyckt. Förutsatt att man bryr sig och har förmågan att jag känna skuld. Det är det största monstret i min värld numera, att jag ses som en hemsk människa utan att kunna förstå riktigt vad jag gjort för fel. Vaknar ofta med ångest i bröstet, illamående och tvivel på mig själv. Hur undviker jag att göra fel när jag inte vet vad det är jag gör? När det jag tror och verkligen menar som vänlighet blir motsatsen, hur ska jag agera då? 

Önskar att jag sluppit orden som slagits in som spikar och spräckt min själ. Som förändrat mig på djupet. Som gjort mig ännu mer smutsig och ännu fulare än jag var innan.