remiss.blogg.se

I år blandades glädjen över att ha barnen och att få åka upp till familjen med känslor av sorg, besvikelse, ilska, frågor och tvivel. En klump i halsen och tårar som blinkas bort. Djupa andetag i försök att byta fokus. Så vansinnigt mycket ångest av värsta slaget. 

I fjol blev det ovanligt enkla påskägg och inget direkt firande. I den verklighet som var då försökte vi nog alla bara hålla oss över ytan. Efter ett par månader av så mycket jobbiga händelser så förstår jag inte hur vi ändå klarade av att fortsätta leva någorlunda normalt. Hur en vardag alls var möjlig. 

Jag påminns om min egen litenhet. Det är lätt att vara bra för varann, ha goda relationer när livet går bra, eller åtminstone…flyter på. Men när sjukdom, olyckor, dödsfall och allt bara rasar över en. Då blir det svårt. Inte omöjligt, men jävligt svårt. Att fortsätta orka. Inte bara med sig själv och sitt. Utan också med varandra. Orka lyssna, stötta, trösta. Egentligen inte mer än bara finnas där. Men till och med det kan bli övermäktigt. (Uppenbarligen). 

Det gör så ont i mig. Att jag inte räckte till. Inte var nog. Inte tillräckligt bra. Jag orkade inte. Orkade ingenting mer. Ville bara bort. Försvinna. Få en paus från allt. Men jag älskade. Av hela mitt hjärta och min själ så visste jag att jag var med rätt person. I sällskap av andra rätt personer. Vi var ett vi. Och jag kunde inte tänka mig något annat. Det skulle bli lugnare igen runt omkring. Glädjen skulle hitta tillbaka. Och det fanns så mycket kärlek. Mellan oss alla, åt alla håll. 

Jag hade kanske fel. Eller…det hade jag ju. Delar av det som blev sen har jag inte berättat för någon. För det är så fullkomligt idiotiskt, naivt och också så väldigt uppenbart att jag inte lever i den värld de flesta andra befinner sig i, utan i en fantasi. I en dröm och en önskan om att vara så mycket viktigare än jag är. 

Jag vill så gärna ha trygghet. Få bli sedd och vara viktig på riktigt för någon. Säg "Du är sjukt jobbig, frustrerande, kan bli läskigt arg och vara jävligt orättvis, dum och elak, om det är så. Bara lägg till "Men jag älskar dig ändå och ska ingenstans".

För jag vet ju allt det där första. Jag påminner mig själv om hur fel jag gör och hur fel jag är dagligen. Och jag kan ta det. Så länge jag vet att jag fortfarande är älskad för allt det där andra som jag också är. 

Jag vill ha lojalitet. Densamma som jag ger. Det kanske inte är tydligt för andra… Men jag lämnar inte. Jag överger aldrig. Ger inte upp. Och slutar inte älska förrän jag måste. 

På sätt och vis är det enkelt. Precis som med barnen. Kärleken är självklar. Uppbyggd av allt jag vet om en person. I det står jag stadigare än i något annat. Har jag tagit din hand släpper jag den inte. Orkar jag inte dra upp dig så faller vi tillsammans. 

Enkelt. För en gångs skull.