remiss.blogg.se

Så fort jag kommer hem överväldigas jag ändå av känslan av ensamhet. Inte för att jag ogillar att vara själv hemma. Eller behöver mer social kontakt än den jag har. Men för att jag åter slås av att jag är annorlunda. Svår att förstå sig på. Och har svårt att förstå mig på andra.

Jag har alltid haft bra detaljminne. Det var en styrka när jag arbetade som reporter. Att minnas citat, fånga känslan och innebörden. Kunna återge på ett sätt som ofta innebar mycket positivt feedback från den jag intervjuat. (Däremot lyckas jag tappa bort min mobil 17 gånger per dag och låsa in mina nycklar på kontoret med jämna mellanrum. Men det är en annan sak, mer tankspriddhet än dåligt minne). 

Mitt minne gör att saker etsar sig fast. Datum och detaljer jag "borde" ha glömt för länge sen. Platser, dofter, musik som jag kan minnas exakt var jag hörde första gången. Vad jag hade på mig när jag såg en viss film. Hur det luktade i rummet. Det kan vara häftigt att minnas så detaljrikt. Som dockan jag fick när jag fyllde 4 år. Var paketet stod när jag hittade det. Hur hon såg ut, vad hon hade för kläder, hur hon luktade. Och den överväldigande känslan över att få något så fint! 

Men det gör det också svårt emellanåt. Att minnas så starkt. Att så många platser är förknippade med personer och känslor. Situationer jag önskar kunde vara lite dimmigare, lite mindre tydliga för mitt inre. Det kan vara tungt att höra en låt och minnas precis när den fick betydelse för mig. Hur allt var och kändes då. Och hur mycket som låg framför mig i livet. Så mycket förhoppningar och drömmar om framtiden.

Passerar ett gathörn och minns sista gången. Vi, där och då. Ibland har jag känt mig sedd på riktigt i mina relationer. Inte ofta, men det har hänt. Det var ett sådant tillfälle. Han höll om mig hårt och fångade upp min känsla. Sa att han visste att jag kände mig ensam. Men att jag inte var det. Att jag aldrig skulle behöva vara det mer. Sedan lämnade han. Och efter det blev ensamheten inom mig större än någonsin förr. För hur jag än försöker så kan jag inte ta mig loss från det minnet. Skaka det av mig när jag kör förbi.

Kan inte glömma känslan av hans armar runt mig, hans doft, hans ord och den korta stund av trygghet, lugn och övertygelse om att allt skulle bli bra som infann sig. Hela mitt väsen vill tillbaka till det. Lätt fånget, lätt förgånget. Och även motsatsen antar jag. 

En känsla, en mental plats som för mig är svårt och ovanlig att uppnå blir också svår att kunna lämna. Även om den bara finns kvar som ett minne. 

Förra helgen var jag förresten uppe i min hemstad. Träffade en vän och berättade om utredningen jag gjort. En del av det hon inflikade gjorde riktigt ont. Inte som i att hon avsiktligt ville göra mig ledsen, absolut inte! Men det nyanserade vissa sidor hos mig som var jobbiga att höra. Som jag behöver hantera. Kan jag inte förändra, så måste jag hitta sätt att kommunicera dem på. Mer om det en annan dag, för jag har fortfarande inte återgått till arbetet efter lunch…Och klockan är nu 19:14 😱

Varje gång!! Fatta att det är utmattande att bara alls leva med att detta ständiga "övertänkande". Eller…gör alla så?! Jag brukade tro det, men har börjat förstå att de flesta inte tänker så? #noclue #idontunderstandotherpeople