Short-lived
Jag måste dra ner på tempot! Tror jag fastnat i ett läge av ständig rörelse där jag distraherar mig med lite av varje och inte hinner tänka och känna.
Nu låter det som att jag har något jag hade behövt hantera men väljer att fly ifrån. Så är det inte. Inte vad jag vet i alla fall...
Men min hjärna misstänker nog det. Den ser ett mönster från förr och tycker därmed att det vore dumt att stanna upp och riskera att behöva konfrontera livet och börja må dåligt nu igen efter flera bra dagar på rad.
Jag skulle kanske hinna ha lite ångest eller ägna mig åt deppiga tankar om jag saktar ner. Det har den (min hjärna) rätt i. Men det är något jag behöver kunna hantera isf. Och inte genom att skjuta ifrån mig det. (Will for sure bite my
ass later in that case. Been there, done that). Ser också mer och mer mönster i förhållande till hormoner, även om det är långt ifrån den enda orsaken till min ångest, deppighet och mina humörsvängningar.
Nu sitter jag i alla fall på ett tåg och tänker på att det är fjärde gången jag åker kollektivt bara den senaste veckan! Jag som aldrig väljer buss/tåg framför bil annars. Och att jag som de senaste fem åren kanske druckit alkohol
totalt tio gånger, nu är uppe i det antalet på…knappt tre månader?
(Fortfarande inte några stora mängder eller särskilt ofta jämfört med hur de flesta lever. Men en markant förändring för mig).
Som med det mesta i livet är jag en periodare. Det är kul ett tag, sedan tröttnar jag. Mat, godis, hobbys, träning, tv-program osv.
Det jag står fast vid är mitt livselixir, Cola Zero. Och katter. Och människor. De är aldrig tillfälliga. Inte för mig/inte om jag får välja. Det är mina tre konstanta kärlekar i livet.
Musik och litteratur är också viktigt. Mitt eget skrivande. Naturens skönhet. Havet. Men dessa är mer flyktiga. Byter form och känsla. Likväl viktiga. Oumbärliga i sin omformlighet tror jag.
Att skratta tillsammans med dig. Det var det finaste jag kunde få. Det var verklig och okonstlad lycka.
Kommentarer
Trackback
