remiss.blogg.se

Jag försöker tro på att det som sker - bra som dåligt har någon slags mening. Ja, inte allt såklart. En del är bara otur, ondska eller för den delen - motsatsen. 

 

Människor korsar ens väg genom livet. Några blir kvar, andra lämnar bestående avtryck. Många passerar mest i periferin. 

 

Ibland medför det insikter och lärdomar. De är är dom jag försöker hålla fast vid. För att utvecklas som person och som medmänniska.

 

För fyra år sedan idag träffade jag den person som jag trodde jag skulle tillbringa resten av mitt liv med. Samtidigt som jag någonstans visste att vi gick händelser i förväg. Vi borde inte ha mötts just då utan först senare. Ett tag tänkte jag att det hade gett oss helt andra förutsättningar. Bättre förutsättningar. Men det vet jag ju faktiskt inte. (Och antagligen hade det inte varit så). 

 

Det finns ändå mycket av värde i det som blev, sådant jag aldrig hade velat vara utan. Trots all smärta det också inneburit. Insikter och lärdomar som fått mig att se både andras och mina egna utmaningar i ett annat ljus. 

Vill fokusera på det positiva och fina. Som Maxi. Att jag tillslut, efter många års övervägande vågade skaffa en katt till i tron att vi var två om det. Men åh, så glad jag är att ha honom!! Visst är det lite krångligt ibland, men kan inte tänka mig livet utan honom! 

Fyra år, på vilka det hunnit hända så mycket. Både i och runt mig. 
Känns som igår och som för en evighet sedan. 
Och båda delarna är okej. Jag behöver inte ha lätt att varken släppa in eller gå vidare.
Även om de flesta runt mig tycker det går för långsamt, så är jag inte ensam om att fungera så. Tror faktiskt att fler egentligen hade behövt ta sig mer tid att läka istället för att stänga av, trycka undan och skynda vidare. Men alla gör på sitt sätt. Och för mig måste det få vara såhär. 

Något jag tänkte var för alltid, måste jag få sörja så länge det behövs. Jag har inte slutat leva, kanske snarare tvärtom. Men saknaden finns med mig. Den sitter i låtar, i tv-program, i platser, i drömmar och i Maxis ögon. Jag vet att den alltid kommer finnas där. Oavsett vad som händer. Det behöver inte vara smärtsamt, ibland kan det…bara vara. Och få vara fint.