remiss.blogg.se

Drömmar kan verkligen te sig konstiga ibland. Att drömma om att vara en åskådare till sig egen begravning till exempel. Har förstått att det är en ganska vanlig dröm. Även jag har haft den. Ska man se till drömtydning och dolda budskap finns hur mycket som helst att finna om detta. Nu tror jag inte drömmar ger oss föraningar om framtiden - inte annat än att de kan visa på undantryckta känslor. Önskningar, ilska och annat som i verkliga livet sedan tar sig uttryck. Inte sällan så är drömmarna när de går att minnas tydligt väldigt underliga, med ologiska inslag. 

Ibland drömmer jag väldigt realistiskt. De drömmarna är svåra att ställa om från när man väl vaknat tycker jag. Det blir liksom en osäkerhet kring var jag befinner mig. Vad som faktiskt är verkligt. Känslan från drömmen sitter kvar och jag kan likväl vakna i ett lyckorus som fullkomligt förtvivlad. I morse vaknade jag helt kallsvettig. Jag drömde om något som var så ångestladdat att jag inte visste vart jag skulle ta vägen. Men på något sätt lyckades jag vända drömmen till att få ett helt annat slut. Det blev till något fint. Ett sådant där önsketänkande av bästa slag. Bara för att sedan (även det i drömmen) få en påminnelse om att "det här är en bara en glimt av vad som skulle kunna vara". Det var en dröm, i drömmen. Som jag vaknade i från och landade i den ursprungliga drömmen full av ångest och smärta. Och sedan vaknade jag på riktigt. Famlade efter vad som var verkligt och vad som var dröm. När det klarnade lite och jag insåg att drömmen var en dröm blev jag lättad. Men när jag insåg att även drömmen i drömmen bara var en dröm så ville jag inte längre vakna. 

Jag skyndade till kontoret. Att omge mig med andra är bästa sättet att sluta...inte tänka såklart, men att känna det jag inte vill känna. Jag sitter på mitt eget lilla kontor och skriver, men det är skönt bara att veta att jag har folk i rummen bredvid. 

 

Jag har varit iväg (för) mycket den senaste veckan och jag vet att katterna kommer uppskatta att jag har en helg hemma med dem. Fick en delvis sorgsen, delvis anklagande blick när jag gav mig iväg i morse. De saknar sina barn också, det är tydligt. Men i nästa vecka så är vi samlade igen. 
Egentligen skulle jag ut med en vän i kväll, men han valde att gå på dejt istället. Svikare! Skämt åsido, klart jag förstår den prioriteringen 😊 Och jag behöver lite mer av mitt eget sällskap några dagar.

Har mycket jag behöver fundera kring, skriva om och försöka få rätsida på. Drar mig lite för det, men vet att på sikt så är det ett måste att sitta still (som den fantastiska psykolog jag hade en gång i tiden sa till mig). Funderar på om jag ska göra en lista över ämnen att skriva om. Kanske även skriva och schemalägga. Som det är nu försöker jag hålla bloggen hyfsat uppdaterad. Men någon struktur kan jag inte påstå att det finns. Tänker ofta "det skriver jag om nästa gång", sen försvinner det helt. 

P.S Som vanligt publicerar jag inte era kommentarer, så kom gärna med förslag eller påminn mig om sådant jag sagt att jag ska berätta om, men har glömt!