remiss.blogg.se

Jag är dålig på att sitta still och ta det lugnt. 
Kanske är det därför jag ofta är så trött...
Skakar med benet, trummar med fingrarna, snurrar på håret. 
Att försöka se en film eller äta en hel middag utan att komma på tusen andra saker som bara måste göras samtidigt känns som en omöjlighet. 
Det är utmaningen i det lilla.
Och den är nog mer irriterande för andra än för mig själv. 

Den stora utmaningen är att sitta stilla i livet. 
Det var den psykolog jag träffade under många år som lyfte vikten av att bemästa känslan av att vilja bort, vidare, någon annanstans så snart livet började skava lite för mycket. 
Nu är det något jag ofta påminner mig själv om. 
"Sitt still i den jävla båten och vänta ut stormen"

Riktigt så sa hon ju inte, det är vad jag säger till mig själv. 
Men innebörden och budskapet är detsamma. 
Och jag vet att hon hade (har) rätt i det. 
När livet stormar och allt känns ohanterbart och kaosartat, så är det sällan läge att fatta viktiga och avgörande beslut. Man sitter så att säga stilla i båten och när allt börjar kännas lite lugnare runt om så kan man börja fundera på att agera och förändra (om det nu fortfarande är vad man önskar göra). 

Jag tror att jag har fattat en del dåliga, inpulsiva beslut förr. Andra var impulsiva, men blev lyckligtvis rätt ändå och jag hade förmodligen inte valt annorlunda om jag hade väntat ett tag. Däremot tror jag att det kunde besparat andra en del oro och onödigt lidande. Om jag varit lite mer sansad. 

Numera är jag bättre på att inte agera på det jag känner precis i stunden. Både avseende saker i vardagen - som att jag kanske inte ska kasta det där glaset jag håller i handen i väggen (för att det både kan skrämma och skada) och sådant som är större - som att inte tacka ja till ett jobb på Öland och börja planera en flytt (utan att först noga tänka igenom det och konsekvenserna). 

Men bättre betyder såklart inte full kontroll. Det är nog få som har. Svåra och överväldigande känslor som ilska, frustration, sorg, förtvivlan, rädsla och liknande kommer sällan i små, hanterbara doser. Och när det fullkomligt väller över en, som en våg på ett stormigt hav. Då är det svårt att "sitta still" och bara blunda, bita ihop och härda ut i väntan på att det ska bli bättre. 
Då handlar det nog snarare om hur man agerar snarare än att man gör det.

Att helt trycka undan de känslorna blir på sikt sällan heller särskilt bra. Och det är en utmaning för mig. Både att tala om vad jag känner innan det blir för mycket - och att på ett lugnt, icke dömande eller värderande sätt ta emot andras känslor. Tillåta att det känns och stanna i det, sitta stilla, lyssna, bara vara och låta stormen lägga sig och sikten klarna. 

*** In case you ever foolishly forget i am never not thinking of you *** V.W