Normal
Svänger in på gatan där jag ska plocka upp dottern. Får en sur blick när hon hoppar in i bilen.
- Mamma! Varför kan du inte vara lite mer normal?!
Ursäkta?
Tydligen hör man musiken från bilen flera gator bort och dessutom kör jag som en galning…
Håller inte alls med henne. Och jag tvivlar på att hon föredragit att jag enbart lyssnade på P1, var kortklippt, klädd i randiga bomullströjor och bara smälte in bland andra föräldrar. Jag vill tro det i alla fall.
Oavsett så har jag inga intentioner att bli någon annan. Jag trivs precis såhär. Just nu i alla fall. Nån dag kanske jag känner annorlunda. Men då ska det vara för att jag vill, inte för att någon annan önskar det. Inte ens min dotter. (Och på sikt tror
jag att det medför mer positiva ting än tvärtom för henne att jag är som jag är).
Men det finns ändå en del områden där jag önskar jag var mer som de flesta andra. Min diabetes till exempel. Den hade jag gärna sluppit. (Eller åtminstone fått byta ut mot den betydligt mer vanliga varianten, typ 2).
En annan del av min person jag önskat var annorlunda är min oförmåga att stänga av.
Läste idag om en kvinna som lever tillsammans med två män. Det lät avundsvärt på flera sätt. Tre inkomster, tre som kan turas om med matlagning, inköp och allt annat.
Jag hade säkert kunna älska två män, två unika personer. Problemet skulle ligga i förälskelsen och attraktionen. Det går bara inte att få ihop…
Det var lite av en lättnad när jag första gången läste om demisexualitet. Att det till och med räknas som en egen sexuell läggning. Det är nog en stor del i att jag ofta känner mig annorlunda. Att jag aldrig riktigt har förstått
det där med att flirta, att direkt attraheras av någons utseende, ha ons eller lägga in sexuella värderingar i saker och ting.
Först behöver jag bli kär i personligheten. Innan dess klarar jag knappt en kram. Låter säkert konstigt och jag försöker ibland tvinga mig vara mer "normalt fysisk" (alltså krama barnen, vänner etc.) Något annat skulle jag såklart aldrig
tvinga mig till.
Men fram tills dess att jag börjar känna något djupare så är det bara en person som vem som helst bland alla andra. Oavsett yttre attribut. Totalt ointressant sett till beröring. Min kropp är verkligen inte något vem som helst
får ta på. Får lite panik bara av tanken.
Och att verkligen falla för en person är tyvärr inget som händer mig så lätt. Eller som går över snabbt för den delen. Sju år känns ganska rimligt i min värld. Torftigt eller hur? Men det är bara så det är. Och ingenting
blir lättare av att jag blir irriterad på mig själv för att jag inte kan vara mer som andra.
Kommentarer
Trackback
