remiss.blogg.se

Första gången det hände var jag i Stockholm.

Året var 2014 och Skåneveckan började bli stor. 

Samtidigt var det en obligatorisk konferens med jobbet och eftersom det innebar tidiga morgnar och långa dagar med aktiviteter så fick jag jobba på kvällar och nätter för att hinna med. 

Trodde jag höll på att bli sjuk. Kroppen värkte, jag var så öm överallt. Som om jag skulle ha varit täckt av blåmärken. Feberfrossa, frusen, stel, ett tryck över bröstet och i huvudet. 
Tog några värktabletter innan jag lade mig den kvällen. 
På morgonen mådde jag helt bra igen! 
Konstigt, men tacksamt och välkommet. 

Sedan fortsatte det hända då och då. 
Men värktabletter och en natts sömn räckte för att bli av med det. Började snart se ett mönster. Pressade jag mig för hårt, med för långa dagar, för mycket fysisk aktivitet eller mental belastning så reagerade kroppen med feber. Någon slags felkoppling antar jag, men samtidigt effektivt eftersom jag tvingades ta det lugnt då och hann återhämta mig. 

Numera räcker det inte med lite tabletter och 7-8 timmars sömn. Det kan ta 2-3 dygn innan jag slutar frysa och ha ont. Vilket gör att jag anstränger mig mer för att inte hamna där. Vara lite snällare mot mig själv. Men det är inte alltid det fungerar i praktiken. Ibland måste jag utsätta mig för sådant jag vet kommer slå tillbaka. Dålig (och för lite) sömn, stressiga (och för långa) arbetsdagar ett bra tag nu...så när jag behövde gå över en mil idag visste jag nästan att det här skulle komma. 

Tagit några smärtstillande, fixat te och bäddat ner mig i sängen med både tyngdtäcke och filt. Ögonen svider och kroppen är öm. Försöker skjuta undan tanken på att jag borde jobba lite till... Tacksam att det är fredag, en barnfri helg och att jag bara kan ligga här och låta kropp och själ få en paus och lite vila.