remiss.blogg.se

I takt med åldern blir det allt mindre viktigt att fira sin födelsedag. 
Så är det nog för många. 
Tror senaste gången jag verkligen kände pirr och längtan var när jag skulle fylla 10 år. 
Men inför 40-årsdagen kände jag väl ändå en viss förväntan. Det kändes så stort på något sätt. 
Första jämna födelsedagen som verkligen "räknas". 

Sen kom Covid, mamma blev sjuk och dagen passerade som nästan vilken annan dag som helst.
Jag till och med jobbade den kvällen med att starta upp en utbildning. Hade så gärna velat resa någonstans. Äta gott, dricka ett glas bubbel. Uppvaktas/överraskas av familj och vänner och känna att dagen var värd att fira. Att jag var värd det.

Men när dagen väl var inne var det enda jag önskade mig att mamma skulle minnas, att hon skulle ringa mig (och såklart att hon skulle återhämta sig helt med tiden). Så blev det inte. Och det ligger som en mörk skugga över minnet av den dagen. 

Nu inom kort fyller flera viktiga, faktiskt flera av de allra viktigaste personerna i mitt liv år.
Önskar jag kunde få dela dessa dagar och kunna fira ihop.
Bidra till att göra deras dagar till fina, ljusa och glada minnen. 
Men med massor av mil mellan oss så får det bli hälsningar, kort och presenter via posten. 
Och en förhoppning om att kunna ta igen det sen <3