remiss.blogg.se

Ännu en dag i Malmö. Plockade upp en kollega på Linero (Lund) och nästa på Värnhem (Malmö). Givande utbildning om roller, relationer, motivation och liknande. Men får berätta mer om det en annan dag. 

 

När jag kom hem började jag känna mig lite yr, sedan kom hjärtklappningen av slag extrem! Lade mig med fötterna högt och väntade på att hjärtat skulle lugna sig. Det gjorde det inte. Istället började det kännas som kramp i ryggen, halsen och käkarna. Följt av en stickande känsla i tunga och läppar.  

 

Tänkte först panikångest. Något jag mig veterligen bara upplevt en gång tidigare. 

Men efter att det bara blev värre så började faktiskt till och med jag bli rädd. Av slaget "jag har ju inte gjort klart barnens minnesböcker" och "Vem ska ta hand om mina katter"?! Men tänkte som vanligt att det måste gå över. Jag väntar lite till.

 

Sen kom barnen och det borde jag ha löst innan. De hade inte behövt se mig såhär. 

 

Yngsta satt i sängen bredvid och grät hysteriskt i timmar. Sen kom hennes pappa och hämtade. Inte smärtfritt det heller. Hon ville vaka över mig och var inte alls okej med att jag skulle vara ensam. Jag lovade att höra av mig om det blev sämre. Och hoppas hon kan sova lite i natt alla fall och våga lita på att jag hör av mig. 

 

Jag vet att jag borde ringt akuten/en ambulans. Vill aldrig belasta vården när de kanske har värre sjuka att ta hand om. Barnens pappa ville ringa och var ganska upprörd. Samtidigt så vet han hur envis jag är. Och att när jag har förmågan att prata så kommer jag insistera på att inte behöva hjälp. 

(Men såhär nära att faktiskt ringa 112 har jag aldrig varit). 

 

Det var fullkomligt vidrigt! Både kroppsligt och mentalt. För att inte tala om barnens upplevelse 😭 Inte alls ett sätt man vill dö på. Det enda jag tröstade mig med var att jag i alla fall inte har något osagt till de jag älskar. 

 

Har fortfarande inte kraft att ta mig ur sängen, men klarar av att hålla i telefon och skriva. (Tyvärr skämtar jag inte när jag säger att det var omöjligt för två timmar sedan). Efter ett samtal nyss med 1177 så förstår jag faktiskt att jag gjorde fel och att det inte finns några alternativ till att uppsöka akutvården i morgon (eller i natt om det krävs). Risken är stor att hjärtat inte håller för en andra gång. 

 

Nu vill jag bara sova, sova och sova! Känns som att jag sprungit ett maraton…eller tio. Orkar knappt lyfta en hand.